Det finns en del ögonblick i livet som gör starkare intryck än andra, och som därmed kommer att stanna kvar i ens medvetande för lång tid framåt. Dessa ögonblick slår an på någon sträng inom en och kryper inpå en utan att man alltid riktigt förstår varför.
I onsdags kväll råkade jag ut för ett sådant ögonblick och blev otroligt förvånad över min egen reaktion. För det som fick mig att reagera var ingenting oväntat, och inte heller något som vänder upp och ner på världshistorien heller. Jag satt och zappade på tv:n och hamnade till slut på invigningen av Paralympics. Eftersom jag gillar den här typen av spektakel så stannade jag kvar på denna kanal och slötittade så där halvt oengagerat som man kan göra ibland. Men plötsligt kom jag på mig själv att lyssna allt mer uppmärksamt på de två kommentatorerna. Jämfört med kommentatorerna under invigningen av OS så var dessa två kommentatorer många gånger bättre.
Den ene av kommentatorerna, David Lega, som själv deltagit i Paralympics, talade engagerat och kunnigt om olika deltagare och om känslan av att delta i spelen. Framförallt lyfte han på ett fantastiskt sätt fram känslan av hur det var att få vara med och tävla. Detta i kombination med bilderna av alla tävlande som strålade av glädje, självförtroende och stolthet blev på något sätt till ett sådant där magiskt ögonblick som gick rakt in i hjärtat, och som rörde mig till den grad att ögonen började tåras. På något sätt blev invigningen av Paralympics för mig en manifestation över hur det är möjligt att förändra ett samhälle och framförallt människors syn på personer med handikapp.
Detta beskrev också David Lega i en historia från Paralympics i Peking för fyra år sedan. När spelen inleddes så vände sig folk bort på gatorna. Detta på grund av artighet för att visa att man inte stirrade på personer som på något sätt avvek från normen. Men innan spelen var slut så kom människor i stället fram och pratade med dem och uppmuntrade dem. Osynliggörande byttas till synliggörande. Och detta steg i utvecklingen får inte på något sätt underskattas.
Här hemma i Sverige har vi kommit en bit längre på denna resa, men vi är inte på något sätt framme vid målet. Det finns fortfarande stora inslag av osynliggörande och diskriminering kvar i vårt samhälle. Tillgängligheten till offentliga miljöer är ett exempel på en akilleshäl när det gäller den svenska handikappolitiken. I alla styrdokument talas det så vackert om att tillgängligheten ska uppnås vid en särskild tidpunkt, men sedan kuggar inte hjulen i varandra på det sätt man skulle önska. Allt för litet händer, och utvecklingen går alldeles för långsamt. Även i Sverige.
En verklig skamfläck, som jag vid ett flertal tillfällen återkommit till, är de neddragningar som görs på de personer som behöver stöd för att klara av att leva ett fullvärdigt socialt liv.
Sådana som David, som ni kunnat läsa om i tidningen ett par gånger. Allt för många, precis som David, förlorar rätten att ha en medmänniska, en vän, som hjälper till att öppna de stängda dörrar som finns mot omvärlden.
Från samhällets håll, eller åtminstone från de delar av samhället som sitter på makten att vara med om att öppna dessa dörrar eller om att slå dubbla och inbrottssäkra lås på dessa stängda dörrar, är kronor och ören viktigare än det mänskliga, det medmänskliga. Också detta påmindes jag om under denna tv-kväll i Paralympics tecken. Och jag kunde inte undgå att fundera över hur Davids liv ser ut i dag, när några år har hunnit gå. Och det var bara en av alla de tankar som flög genom mitt huvud denna kväll.