Nyss rapporterade PT om den skarpa kritik som FN:s kommitté för mänskliga rättigheter riktar mot Sverige. Framförallt är det ökande rasism av olika slag som uppmärksammas men även behandlingen av de nationella minoriteterna, exempelvis samerna.
Sverige har antagit ett flertal konventioner på FN- och Europanivå och för att se hur medlemsstaterna lever upp till sina förpliktelser granskas varje land ungefär var fjärde år. Synpunkter och kritik riktas mot staten vars skyldighet det är att garantera befolkningen mänskliga rättigheter.
På området sågs Sverige länge som exemplariskt. Men vi vet att den bilden, och självbilden, har krackelerat. Inte minst de återkommande internationella granskningarna visar en alarmerande utveckling.
Medierna rapporterar om kritiken. Men den lite mindre spektakulära kritiken får en läsa sig till i rapporterna. Ett exempel är att det i Sverige inte studeras hur olika insatser för att främja mänskliga rättigheter fungerar. Det görs inga utvärderingar eller studier för att kontrollera effekten av beslut och åtgärder. Konsekvensen är det inte går att säga varken bu eller bä om den rådande politiken på området. Regeringen tenderar att gå i invanda fotspår, kanske i förhoppningen att det som inte funkade förr kanske funkar nu.
En del av den senaste rapporten från kommittén för mänskliga rättigheter handlar om kontraterrorarbetet. Kommittén konstaterar att muslimer i Sverige utsätts orättvist hårt för detta. Risken för etnisk profilering är stor i rättsväsendet. Det sammanfaller med en högljudd nyhetsrapportering, vilket förstärker negativa attityder till islam och muslimer.
Ett relativt nytt svenskt politikområde är ”bekämpande av våldsbejakande extremism”. Mona Sahlin är nationell samordnare. På lokal nivå är det kommunernas ansvar att arbeta mot våldsbejakande extremism. Kommuner samarbetar med polisen och säkerhetspolisen. Arbetet kan sägas vara en kommunal kontraterroråtgärd.
Här uppstår en lurig gråzon för politiker och tjänstepersoner. Åtminstone i Göteborg har det blivit uppenbart att ”våldsbejakande extremism” kopplas samman med muslimer, som på olika sätt utsätts för diskriminering. Ett exempel kan vara att kommunen inte hyr ut lokaler till muslimska föreningar. Ett annat kan vara att kommunen misstänker att föreningar är infiltrerade av jihadister om de så bara har en endaste muslimsk medlem.
Genom det starka fokuset på muslimer osynliggörs nazistisk och fascistisk våldsbejakande extremism. De tycks röra sig granska fritt med sina ”patrulleringar”, ytterst medvetna exakt om vad de enligt lag kan och inte kan göra.
Balansgången mellan rikets och befolkningens säkerhet och upprätthållandet av mänskliga rättigheter är något av det svåraste en stat (med våldsmonopol) kan utföra. Som det ser ut hittills – enligt FN – går det inte bra. Medan muslimer hårdbevakas kan fascister i lugn och ro – lite tillspetsat – växa inom lagens råmärken.