Äta sova dö. Vinnare av åtskilliga guldbaggar i måndags och förra årets mest hyllade spelfilm. Jag instämmer i hyllningskören. Här har vi en politisk film av en debutant som sopar banan med filmvärlden.
I USA säger man ibland att de bästa skildringarna av verkligheten får man genom fiktionen, filmen, snarare än genom nyhetsmedierna. Så är det även här. Äta sova dö visar en del av svensk verklighet många vill blunda för. I korthet handlar filmen om en ung kvinna, Raša, som packar sallad i fabrik på en liten ort. På grund av nedskärningar förlorar hon och flera kamrater jobbet. Raša blir på arbetsförmedlingen kvickt varse att hennes snabbhet i att packa ruccola är en icke efterfrågad kompetens. På Arbetsförmedlingen försöker coachen motivera gänget att flytta, plugga, starta eget eller på annat skaffa sig jobb, utan särskild framgång och under - för alla inblandade - förödmjukande former.
Genom filmen förstår man hur inlåsta alla är i systemet. Raša och hennes kamrater har inga entreprenörsambitioner, de vill ha ett "vanligt hederligt jobb" som inte kräver högskolepoäng, jobb som knappt finns längre. Coachen är låst i manualbaserade idéer om arbetssökande och har inte förmågan att se till individerna, deras villkor, behov och önskningar. Raša gör försök att skaffa sig jobb. Hon går runt och frågar på orten. Till slut lyckas hon men under den falska förespeglingen att hon har körkort, vilket behövs för jobbet. Hon får förstås sparken.
Bakom filmen ligger ett djupt samhällsengagemang och ett politiskt sanningssägande. Visst, vi har en stor medelklass som har det förhållandevis gott. Men de sociala klyftorna ökar liksom inkomstskillnaderna. Raša hänvisas snabbt till marginalen, liksom allt fler i samhället. Det är obehagligt men nyttigt för var och en att se. För det är också så att vi i det rådande samhällsklimatet lärt oss att ingen av oss går säker. Det kan gå snabbt att hamna i "utanförskapet" detta karga, stigmatiserade och förnedrande landskap. Tanken tycks vara att vi ska vara ängsliga och rädda att hamna där. Så rädda att vi inte förmår lyfta blicken från vår egen situation. Inte förmår se att samhället slits isär, att social oro och splittring är konsekvenser av en förd politik.
Trots att jag anser att filmen är genial och oroväckande blev jag på ett mer personligt plan provocerad, inte enbart över samhällskildringen. Alltför väl kunde jag identifiera mig med den vanmakt en del av filmens personer ger uttryck för. När Raša stolt berättar hur snabbt hon packar sallad påminner det mig om den stolthet jag kände över att på rekordtid kunna dammsuga övervåningen på IKEA. Bra saker att kunna men särskilt högt på samhällstegen kan man inte klättra med den kompetensen. Det vilar en hopplöshet och maktlöshet - äta sova dö - över filmen som jag går igång på. Den fanns även i min miljö - men också viljan att ta sig någon annanstans. Att ha en dröm och våga sträva efter den.
Men min dröm är inte mer värd än någon annans dröm. Alla vill inte ta sig någonstans, de anser att de redan är på ett bra ställe. Med förnuftet förstår jag det men känslan av arghet på filmens personer för att de inte vill något mer går inte över. Sådant kan handla om personlighetsdrag, arv och miljö - men också om vad ideologi och politik uppmuntrar. Jag skulle vilja säga så här; det tidigare socialdemokratiska övertaget minskade skadeverkningarna av den allt uppslukande marknadsliberalismen. Det var bra att ta sig någonstans men det var också bra att stanna kvar. Den borgerliga regeringen säger: du måste ta dig någonstans. Gör du inte det ska du ha skit. Men - och det pratar vi inte högt om - det är bra om du finner dig i skiten och slavar på för vi behöver folk som nöjer sig med att äta, sova och sen dö.