När riksdagens utredningstjänst på Socialdemokraternas uppdrag låtit granska 1 267 skolor utifrån hur stor andel av de som lämnade nionde klass, åren 2006 och 2010, som var behöriga till gymnasieskolans nationella program. Undersökningen, vars resultat Aftonbladet beskrev i måndags, bygger på den statistik som Skolverket tillhandahåller och i urvalet återfinns såväl kommunala skolor som friskolor.
De resultat som redovisas är minst sagt nedslående. Av skolorna i undersökningen uppvisar femtiofem procent av skolorna en lägre andel behöriga elever år 2010 än vad man uppvisade fyra år tidigare. I tolv procent av skolorna har andelen elever utan behörighet ökat med tio procent mellan de två mättillfällena. Än mer alarmerande är att antalet skolor, där mindre än åttio procent av eleverna är behöriga att söka till de nationella programmen på gymnasiet, har fördubblats mellan år 2006 och år 2020.
Denna undersökning är bara en i raden av undersökningar som visar att resultaten i den svenska skolan sjunker i allt snabbare takt. Den svenska skolan befinner sig minst sagt i kris, och något måste göras. Men vad är det som görs för att vända utvecklingen. Den saliggörande medicinen enligt utbildningsminister Jan Björklund är tidigare betyg och skriftliga omdömen, och kanske lite skattesubventionerad läxläsning på fritiden för redan resursstarka elever. Grundfelet i den svenska skolan ligger i bristande motivation och ansvaret ligger inte hos regeringen eller i felaktiga strukturer. Ansvaret ligger i stället på den enskilde eleven och dennes föräldrar. Men så lätt kan, och får inte, regeringen göra det för sig.
Naturligtvis ligger en stor del av förklaringen till de sjunkande resultaten att hämta i den resursbrist som uppstått till följd av långvariga nedskärningar inom den kommunala sektorn och som drabbat skolans område hårt. Men det är inte hela förklaringen. En del av förklaringen står dessutom att finna i strukturella fel inom skolsystem. Systemfel som kommit som påbud från högsta politiska ort och som har lett till att skolans absolut viktigaste resurs, lärare, nyttjas på fel sätt.
Jan Björklunds övertro på uppföljning som nyckel till goda resultat har gjort att de svenska lärarna får ägna allt mer av sin arbetstid till dokumentation. Administrativ tid som i stället skulle ha kunnat användas i det direkta arbetet med eleverna. Nu får engagerade lärare som brinner för att eleverna ska nå kunskapsmålen prioritera att dokumentera att elevernas resultat sjunker i stället för att tillsammans med eleverna jobba för att eleverna ska nå bättre resultat. Är det en utbildningspolitik för framtiden? Är det en politik med elevernas bästa framför ögonen? Knappast.
För Socialdemokraterna är den självklara utgångspunkten att alla elever ska nå de uppställda kunskapsmålen. Ett första delmål som ska ha uppnåtts år 2020 är att andelen elever som inte är behöriga att söka sig vidare till något av de nationella programmen ska ha halverats. Detta i sin tur ska leda till att fler elever också ska ta studenten och att fler ska studera vidare efter gymnasiestudierna.
För att lyckas måste resurserna till skolan öka. Framförallt måste skolans resurser nyttjas smart och rätt. Här måste vi lyssna såväl till den samlade kompetens som finns inom skolans värld som till de forskare som studerat vad som gör skolor framgångsrika i sitt kunskapsuppdrag. Stefan Löfven har i intervjuer talat om att Sveriges elever måste studera både hårdare och längre.
Visst krävs det hårt arbete för att nå goda resultat. Men framför allt krävs det att Sveriges elever får en chans att studera smartare. I så fall måste Sveriges lärare ges reella förutsättningar att genomföra sitt arbete på bästa sätt. Då kan man inte spärra in lärarna på sina arbetsrum för att de ska sitta och skriva omdömen och sätta betyg in absurdum.
Lärarna måste i stället ges ökade möjligheter att ge elever det individanpassade stöd som är nyckeln till ett smart lärande. Det kräver mer resurser, men det räcker inte. Därför måste vi också investera mer i lärarna genom förstärkta möjligheter till kompetensutveckling, bättre karriärmöjligheter, förbättrat pedagogiskt ledarskap och framför allt genom åtgärder som kan höja läraryrkets status och attraktionskraft.
Det är endast genom att lyckas som elevernas frihet kan utvecklas och stärkas. Nyckel till detta står till stor del att finna hos de svenska lärarna. Nu måste lärarna befrias från de ok som såväl nuvarande regering som tidigare Socialdemokratiska regeringar lagt på lärarna och som gör att Sveriges lärare inte har en chans att se skogen för alla träd som står i vägen. Motorsågen måste fram och projekt röjning sättas igång, så vi kan rensa bland lärarnas arbetsuppgifter så att de får tid att ägna sig helhjärtat åt eleverna. Då kan vi bryta den negativa utveckling som svensk skola just nu befinner sig i.