Det är inte alltid helt lätt att komma på ämnen att skriva om när sommarledigheterna gör att det politiska Sverige går ner på lågvarv. Och fastän jag nu efter fyra år som ledarskribent är förberedd på det så blir det ändå så överraskande påtagligt. Ena veckan är det högtryck när alla gör sina utspel under Almedalsveckan för att det sedan veckan därpå blir totalt stiltje i det politiska nyhetsflödet.
Men lite händer det ju i varje fall. I lördags briserade ju vad man skulle kunna kalla OK-härvan, och som jag skrev om igår. Man blir lika besviken och upprörd varje gång något sådant här händer. Den första fråga som inställer sig är den om hur människor tänkte när de försatte sig i den situation som uppstått. Var på vägen har fartblindheten blivit så stor att man inte längre känner efter vad som i grunden är rätt och riktigt? För någonstans längs vägen har skygglapparna kommit på som gör att man hamnar i ett tunnelseende som gör att man struntar i vad som är rätt och riktigt och vad som är olagligt och/eller klart omoraliskt.
Jag har fått en hel del reaktioner på den artikel jag skrev i går, och jag kan tänka mig att långt fler haft synpunkter på det jag skrev. Bland kommentarerna på hemsidan kunde jag bland annat läsa att jag än en gång lyckats göra detta till ett individuellt problem i stället för att se att det finns ett mönster i det som sker, och att det skulle vara att det långa maktinnehavet skulle korrumperat socialdemokratiska företrädare. Signaturen Demokrat skriver bland annat: ”Dessa skandaler kan ses var för sig som enstaka händelser för den som aldrig ens skulle drömma om att det var något fel på organisationen. Den något mer vidsynte inser naturligtvis att detta är ett mönster troligen skapad av den fartblindhet som följer på ett på tok för långt och obrutet maktinnehav.”
En annan som ringde mig var upprörd över att jag inte uttalat mig om att Mikael Åströms agerande var olagligt och borde polisanmälas. Personen som ringde var också upprörd över att OK Piteås styrelse gjort upp i godo och inte polisanmält saken. Anledningen till att jag enbart diskuterade affärens konsekvenser för kommunalpolitiken och Åströms förtroendeuppdrag är att det är den delen som har politisk bärighet. Att sådana här saker strider mot den allmänna rättsuppfattningen är ställt utom allt tvivel. Men den frågan tyckte jag var så självklar att jag inte ens berörde detta. Hade jag inte delat den uppfattningen och att detta påverkar allmänhetens förtroende för honom i hans politiska roll.
I övrigt kan jag bara uppröras över den vändning som Högsta Domstolens utslag utifrån den kritik som kommit från Europadomstolen mot det som de uppfattar som dubbelbestraffning för skattebrott när skattebrottslingarna vid ett tillfälle beordras betala skattetillägg för undanhållna inkomster och senare också döms straffrättsligt för detta. Den teknikaliteten att ”de båda straffen” utdöms vid olika tillfällen gör nu att dessa brottslingar nu kan begära resning och få sina fängelsestraff upphävda. I och med detta så kommer nog en del skadeståndskrav för att de varit felaktigt frihetsberövade som ett brev på posten. Fifflare brukar nämligen inte ha någon farstu, utan kommer säkert att försöka få till lite vinning på detta också.
Nu får man hoppas att lagstiftningen ändras så att skattetillägget och straffet fastställs vid ett och samma tillfälle så att fifflarna inte ska komma så lindrigt undan som Europadomstolens synsätt skulle kunna innebära. I det allmänna rättsmedvetandet ligger nog att ”storskattefifflare” ska tvingas betala skattetillägg och dömas till fängelse.