MARIA JACOBSON MARIA.JACOBSON: Nu slår jag till!

Jag, den gamla pacifisten och fredsivraren, ska med flit slå på en annan människa och själv utsätta mig för slag. Jag, feministen, 50-åringen och i många meningar mesproppen, ska rikta knytnäven mot ett huvud. Det rimmar ju inte alls. Under hösten har jag intalat mig själv (och andra) att det aldrig kommer att gå så långt, tränarna kommer aldrig att tillåta det och för övrigt sa jag till pionjären Bettan Andersson så sent som i maj förra året att jag överhuvudtaget inte förstår varför någon sysslar med sådant. Hon blev ganska förvånad när vi stötte ihop på en tävling i Angered härförleden. I allmänhet har jag ingen längtan att slå folk på käften. Nu står jag i begrepp att göra det. Till vidare betraktar jag mig själv med en förlåtande huvudskakning och tänker att det är en ny fas i livet vars riktning är oklar.

Jag har länge hävdat att den normerande maskulinitetens avigsidor, såsom kamp, aggression och våld inte är något att hylla eller ta efter på något plan. Idrott kan ses som ett evigt hyllande av dessa maskulina principer och som en förstärkning av annat våld, exempelvis krig. Samma mekanismer men under olika omständigheter. Det kan aldrig leda till något gott, har jag tyckt, även om alla människor säkert har kapacitet att utöva våld och dominans. Mer verbal träning, fredlig konfliktlösning och mindre av tävling och konkurrens är min melodi.
Samtidigt, på en annan nivå, har jag tyckt att det är befogat att kvinnor strävat efter att bryta in på männens arenor. Boxande kvinnor ifrågasätter traditionella föreställningar om kön. En reaktion på kvinnornas intåg har varit att sporten sägs tappa i status. När inte längre enbart män får ge prov på styrka, teknisk skicklighet, kylighet och aggression i förening händer något; könsmaktordningen ställs på ända.
Om boxning och kön har bland andra före detta boxaren Fritz Schibli skrivit i examensarbetet Boxning är på modet! i medie- och kommunikationskunskap. Han driver tesen att det som på 1990-talet fick allt fler kvinnor att söka sig till boxning bland annat var en fräsig deodorantannons. Syftet var förstås att sälja produkter men en indirekt effekt var boxning sågs som möjlig för kvinnor. Den visuella makten är kraftfull. Sedan hade givetvis Bettan Anderssons envisa kamp för att få tävlingsboxas - hon var världens första kvinna med tävlingslicens 1988 - enorm betydelse. Efterföljarna är flera, Katrin Enoksson, Åsa Sandell, Anna Ingman med flera. Frågan är om boxande kvinnor också används för att legitimera en riskfylld sport? Troligen, menar Fritz Schibli.

Jag är övertygad om att sexism förekommer inom boxningen, precis som varstans. Men jag får tillstå att jag personligen inte mött mycket av det där jag tränar, på Redbergslids boxningsklubb. Visst förekommer ett och annat "gumman" men jag har valt att inte reta upp mig för mycket och att svara med samma mynt. Jag kan märka en viss tvekan från killarna att göra parövningar med mig - på grund av min ålder snarare än mitt kön.
Kanske är min boxning en åldrande kvinnas desperata försök att kvarhålla en gnutta ungdom? Eller är det en 50-årings befrielse: Nu skiter jag i vad andra (och jag själv) tycker och testar något som är väsensskilt från det jag brukar förknippa med mig. Jag njuter av min kropp, dess nyvunna styrka, efter att förra vintern gått igenom tio lunginflammationer och varit så försvagad. Och mitt huvud tänker jag vara mycket rädd om. För det boxningsträningen i första hand ger mig är koncentration, koordination, pigghet. Och dessutom, vilket jag heller inte visste, gillar jag helt enkelt att köra skiten ur mig några gånger i veckan.