Det står nu klart att Stefan Löfven står som vinnare i det blixtsnabba partiledarrace som genomförts inom Socialdemokraterna. Det skulle nämligen förvåna om inte partistyrelsen i dag kommer att bekräfta det val som det verkställande utskottet i praktiken har gjort.
Vem är då denne Stefan Löfven som ska leda återupprättandet av det socialdemokratiska partiet? På wikipedia.se kan man läsa följande om honom:
"Han gick 2-årig ekonomisk linje på gymnasiet, svetskurs på AMU i Kramfors och började därefter på socialhögskolan i Umeå, där han hoppade av efter ett och ett halvt år.
Löfven började 1979 som svetsare på Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, där han stannade till 1995. Sitt första fackliga uppdrag fick han 1981 då han valdes till kontaktombud på arbetsplatsen. Genom åren har han haft en rad fackliga uppdrag. År 1995 började han som centralt anställd ombudsman i dåvarande Svenska metallindustriarbetareförbundet (Metall) och har bland annat arbetat med avtals- och internationella frågor. Från 1998 var han internationell sekreterare och åren 1999-2002 chef för organisationsenheten. År 2001 valdes Stefan Löfven till biträdande förbundsordförande, och på IF Metalls konstituerande kongress i november 2005 valdes Stefan Löfven till dess förbundsordförande.
Stefan Löfven valdes in i socialdemokraternas verkställande utskott 2006."
Det socialdemokratiska partiet får således en partiordförande som har en mycket god erfarenhet av att fungera på en ledande position i en organisation. Förutom uppdraget som ledamot i partiets verkställande utskott saknar han dock bred erfarenhet av att arbeta partipolitiskt. Stefan Löfven är således ett i många stycken oprövat kort politiskt sett. Detta innebär naturligtvis att han både kan visa sig vara såväl flipp som flopp som partiordförande. Nu får vi bara lita till att det verkställande utskottet gjort en riktig bedömning när de bedömt honom vara ett ess i leken. Men det är ändå förvånande att man går "all in" på ett så pass oprövat kort. Det naturliga, i den situation som partiet befinner sig i, hade varit att välja en person med lång och bred erfarenhet från det politiska livet och som redan prövats i en rad olika politiska förtroendeuppdrag.
Stefan Löfven har naturligtvis också stora styrkor, annars skulle det mäktiga verkställande utskottet aldrig ha valt honom i den slutna konklav som man genomfört. Till detta hör naturligtvis hans gedigna fackliga erfarenhet och hans gedigna kunskaper kring hur det svenska näringslivet fungerar. Den fackliga sidan av partiet lär således jubla till följd av denna utnämning. En annan styrka hos Löfven är hans lugna framtoning. Löfvens största tillgång vid valet av partiordförandekandidat måste ändå ha varit att ha ansetts stå obefläckad av de interna strider som uppenbarligen förekommit inom partiet. Man får därför hoppas att han kan stå som en enande kraft i den svåra kris som socialdemokratin befinner sig i.
För att Stefan Löfven ska lyckas med att ena partiet men framförallt med att bedriva det politiska utvecklingsarbete som med nödvändighet måste ske krävs att han omges av goda rådgivare och medarbetare. Det åvilar den övriga partiledningen att se till att Löfven får den uppbackning som Håkan Juholt tyvärr inte fick.
Nu är det kraftsamling och uppslutning som gäller inom det socialdemokratiska partiet. Vi har alla, oavsett om vi tror att ordförandevalet är det rätta eller ej, ett ansvar att se till att Stefan Löfven får de förutsättningar som behövs för att kunna svetsa samman partiet så att vi tillsammans kan forma en politik som vinner väljarnas gehör på valdagen år 2014.