Nu höjs tonläget i avtalsrörelsen
AVTALSRÖRELSEN Ju närmare den 31 mars vi kommer, desto mer höjs tonläget i avtalsrörelsen. Under helgen tackade samtliga sex industrifack nej till medlarbud nummer två, som innehöll löneökningar på 0,7 procent på ett år. Facken har kräver 2,6 procent.
Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström har gjort ett helt onödigt elefantinhopp i årets avtalsrörelse. Något som fått facken att reagera negativt.
Foto: FREDRIK PERSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Samtidigt tog Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström till orda och angrep fackförbunden för att driva förhandlingarna till konfliktens rand. Detta under den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget. Ett elefantinhopp i en porslinsbutik och ett uttalande som knappast befrämjar stämningen under de fortsatta förhandlingarna.
Allt talar för en fortsatt tuff avtalsrörelse. LO-förbundet Handels vill ha ett avtal klart före den 1 april. Samtidigt finns ett hot om strejk i påskhandeln om inte parterna kan komma överens.
Svenskt Näringsliv med Urban Bäckström i spetsen vill helst se paus för löneökningar, flexiblare arbetstider och lägre ingångslöner. Det senare framförallt för ungdomar. Nu lär det inte bli så lätt. LO har redan sagt sitt. Det måste bli löneökningar. Det vi lever i nu är ingen kostnadskris utan en efterfrågekris, alltså ska eventuella löneökningar inte röras, menar LO-kollektivet.
Samtidigt förhandlar landets börs-vd:ar till sig höga lönelyft. Listan på löneökningar mellan 15 och 40 procent för svenska direktörer kan göras lång. Samtidigt som de anser att de som jobbar ihop överskotten, de som står i verkstan eller sitter i butikskassan, ska hålla igen eller helst sänka sina löner. På direktörsnivå i storföretagen förstår man tydligen inte den djupa folkliga vrede som de absurt höga lönerna innebär.
De svenska direktörernas stora lönepåslag, och övriga förmåner, är i grunden ett mycket större hot mot lönebildningen och samhällsekonomin än utfallet av något förbättrade löner för landets löntagare . Här finns inga bonuspengar och extrapensioner att dela ut. Hellre något sänkta löner för att jobben ska tryggas.
Det samlade fackets budskap till arbetsgivarparten är tydligt: Även i dåliga tider måste det till löneökningar. Inte minst för att öka hushållens köpkraft, som därmed sätter extra fart på den något tveksamma konjunkturuppgång som kan skönjas. Även i en lågkonjunktur ökar kostnaderna för el, värme,telefon och hyra. För att inte tala om matpriserna.
Många som jobbar både hel-eller deltid, inte minst ensamstående kvinnor, har svårt att få ekonomin att gå runt. Och hur har alliansen tänkt sig att de deltidsarbetande kvinnornas framtida pension ska se ut? Dålig lön, och därmed låg status, gör dessutom att männen flyr arbetsuppgifter inom barnomsorg, äldrevård och skola.
Lärarlönerna i Sverige är jämförelsevis låga. Varför? För att läraryrket blivit allt mer kvinnodominerat och därmed har lönerna hamnat på efterkälken. På 1950-talet, i den gamla folkskolan, var 40 procent av lärarna kvinnor. I dag är mer än 75 procent av lärarna kvinnor. Då var löneläget jämförelsevis högt i paritet eller strax under vad en civilingenjör tjänade, i dag är det medelmåttigt om ens det.
Det gör att vi kan räkna med flera skarpa lägen under den pågående lönerörelsen. Hushållen är trots lågkonjunkturen ändå optimistiska om den egna ekonomins utveckling. Då är tillskotten i den egna plånboken viktiga. En av förutsättningarna för att vi ska reda ut en lågkonjunktur är att den inhemska efterfrågan hålls uppe. Då krävs löneökningar.