I går presenterade Socialdemokraterna sin syn på den fortsatta insatsen för att stödja det libyska folkets frihetssträvanden. De presenterade förslagen har av många beskrivits som en omsvängning från att den linje som partiet företrätt de senaste veckorna då man tagit ställning emot en fortsatt militär insats i Libyen till att nu förespråka en förlängning.
Frågan är mer komplex än så, och de nu presenterade förslagen ligger i linje med såväl traditionell socialdemokratisk utrikespolitik som svensk utrikespolitisktradition och bygger på att Sverige långsiktigt ska verka för en hållbar fredlig situation genom stöd till demokratisk utveckling och stabilitet. Grunden för det svenska engagemanget i Libyen handlade om att skydda den civila befolkningen, att upprätta en flygförbudszon över Libyen samt att hävda vapenembargot mot Libyen.
Den socialdemokratiska ledningen gör bedömningen att den akuta insats som de borgerliga partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet enades om i form av insatsen med åtta Jas 39 Gripen-plan och ett transportplan samt spanings- och stödresurser nu gett önskad effekt när det gäller flugförbudszonen över Libyen. Det libyska stridsflyget bedöms vara utslaget och därmed kan flygförbudszonen anses vara tryggad och den civila befolkningen skyddad från luftanfall. Därmed anser Socialdemokraterna att den fortsatta insatsen i Libyen ska fokusera på att upprätthålla vapenembargot och att stödja Libyens långsiktiga fredliga utveckling. Utifrån detta måste det svenska uppdraget inom ramen för den insats som FN genomför med stöd av FN-resolution 1973 förändras.
Att Sverige ska stödja Libyen i dess politiska, sociala och ekonomiska utveckling är en självklarhet för svensk socialdemokrati. Därför vill Socialdemokraterna kombinera ett eventuellt fredsbevarande uppdrag, om FN så begär, med ett långsiktigt biståndsarbete riktat mot landet.
Stödet till landet måste således bestå av en mix av militära och humanitära insatser. Sverige måste exempelvis utöka biståndet till de människor som befinner sig på flykt på grund av situationen i Libyen. Detta kan handla om att anslå medel till internationella organ som arbetar med att underlätta situationen i flyktinglägren.
Sverige måste bli en långsiktig partner när det gäller den demokratiska och civila uppbyggnaden av landet. Därför finns behov av uppbyggnad av en demokratifond för ändamålet. Det är i detta sammanhang särskilt viktigt att lyfta fram kvinnornas situation och särskilt stödja deras möjligheter att delta i samhällsuppbyggnaden i landet.
Det är också av stor vikt att vapenembargot gentemot Libyen upprätthålls. En insats från svensk sida med marina stridskrafter bör därför övervägas, så att snabba insatser kan göras om FN begär hjälp med detta. Detta innebär att den militära insatsen kan komma att fortsätta i annan form även efter att den nuvarande svenska insatsen med stridsflyg avslutats.
Det är välkommet att Socialdemokraterna på detta sätt lyfter fram helheten i det uppdrag som vilar på FN-resolution 1973:s grund, och tar ansvar för en långsiktigt hållbar Libyenpolitik. Vi får verkligen hoppas att det höga tonläge som hittills präglat debatten kring Libyeninsatsens fortsättning nu kan tonas ner och hamna på en mer konstruktiv nivå. Nu har socialdemokratin sträckt ut handen till regering. Nu återstår att se om regeringen tar emot den utsträckta handen.