Läste strax före påsk att det tydligen blir allt vanligare att kvinnor låter bli att byta namn när de gifter sig. 2005 var det sjuttioenprocent som bytte, förra året "bara" sextiotvå procent. Endera behåller de sitt eget eller så tar de bägge nyblivna makarna ett tredje, alldeles nytt "neutralt" namn. Handlar det om en bestående trend borde en av dem som gläds i sin himmel heta Karin Kock.
Hon, framstående nationalekonom till professionen, blev ju 1947 inte bara vårt första kvinnliga statsråd utan förde också en enveten kamp för att få heta just Karin Kock. Som gift med advokaten Hugo Lindberg - något av sin tids Leif Silbersky fast politiskt betydligt radikalare - borde hon enligt dåtida bestämmelser ha hetat Lindberg eller möjligtvis Kock-Lindberg. Det ifrågasattes rentav om de beslut hon skrev under som minister ens var lagliga, så länge hon undertecknade dem med Karin Kock.
Inte förrän 1963 kröntes hennes och andra radikala kvinnors kamp med framgång. Gift kvinna återfick då den rätt hon faktiskt en gång redan haft: Att behålla sitt flicknamn även som gift. Konstigt nog tycks detta dock inte ha blivit någon självklarhet ens i vår upplysta och åtminstone i teorin jämställda tid.
En mycket feministisk krönikör i en av de lokaltidningar jag läser dök förra sommaren plötsligt upp under nytt efternamn. Förklaringen var att hon hade gift sig. Och att det var mer praktiskt om alla i familjen hette likadant. Om hennes nyblivne äkta man över huvud taget funderat på att byta namn av samma anledning framgick inte.
Rekordinnehaverska i grenen namnbyte måste dock nuvarande Dramatenchefen Marie-Louise Ekman vara. Efter att ha hetat Fuchs som flicka - har hon hunnit heta såväl Bergenstråhle som de Geer innan hon slutligen (?) stadgat sig under efternamnet Ekman. Ingen av de karlar hon varit lierad med har däremot, såvitt jag vet, funnit anledning byta namn under samma tid.
Gamla sedvänjor är svåra att bryta. Och traditionens makt stor. När EU-parlamentarikern Marit Paulsen var gäst hos Ingvar Oldberg fick hon frågan varför hon inte heter Andersson som hennes man gör. En lika eller mer befogad fråga hade varit varför inte han bytt till Paulsen istället, men den tanken slog tydligen aldrig Oldsberg.
Själv skulle jag aldrig drömma om att byta namn, allra minst för något så pass obeständigt som ett nutida äktenskap. Varför fortsätter då så många av dagens frigjorda, självständiga kvinnor att göra det? Att ge upp en bit av sin egen identitet kan ju aldrig vara någon bra start på ett jämställt förhållande.