I måndags kväll träffade jag två kvinnor och vi kom att prata om den senaste tidens diskussioner om äldreomsorgen. Åtminstone en av kvinnorna, men jag tror att båda två, hade ett förflutet inom äldreomsorgen. De var riktigt bekymrade över utvecklingen och båda två oroade sig för hur det skulle bli den dag de på ålderns höst skulle komma att vara i behov av samhällets omsorg med tanke på alla neddragningar och vårdskandaler som uppdagats. Och de är inte ensamma att oroa sig för detta. Så ska det inte vara i välfärdens Sverige.
En undersökning som fackförbundet Kommunal tagit fram visar att samhällets kostnader för äldreomsorg kontinuerligt har minskat sedan 1980-talet. Detta trots att de äldre blir fler och fler. Under 2000-talet har denna utveckling tagit ny fart. Kostnaderna för äldreomsorgen har minskat såväl i faktiska tal som i andel av BNP. Antalet anställda inom äldreomsorgen har också minskat.
Andelen äldre i åldrarna över 80 år som har offentligt finansierad äldreomsorg låg år 1980 på sextiotvå procent. I dag är denna siffra nere på trettiofem procent. Detta beror till viss del på att de äldre blivit allt friskare. Men det är inte hela förklaringen. En annan delförklaring är skärpta kommunala regler för att komma i åtnjutande av en plats inom äldreomsorgen. Det har helt enkelt blivit svårare att komma i åtnjutande av offentligt finansierad äldreomsorg i dagens Sverige. Även inom hemtjänsten har biståndsbedömningar skärpts till. Enligt Kommunals rapport "Hänger din mammas trygghet på dig?" är det i dag fyrtiotre procents lägre chans att få hemtjänst om man jämför med slutet av 80-talet.
Det finns naturligtvis en baksida på detta mynt. Svårigheterna för de äldre att få ta del av den offentligt finansierade äldreomsorgen är att anhörigvården måste öka. När samhällets vilja att vara behjälpligt minskar i snabbare takt än vad hjälpbehovet gör uppstår ett gap som måste täckas. Det ansvaret faller tungt på anhöriga till de äldre, och då i betydligt högre grad på kvinnor i den äldres närhet. Enligt Kommunals rapport visar SCB-undersökningar att anhörighjälp i form av städning, tvätt, bad/duschning och matinköp att två tredjedelar av de äldre får den hjälpen av en nära anhörig eller vän som de inte bor tillsammans med. I slutet var det fyrtio procent som fick hjälp av anhöriga.
Enligt Kommunals rapport har så många som 100 000 svenskar gått ner i arbetstid eller slutat arbeta helt för att kunna hjälpa äldre anhöriga med omsorgsuppgifter. För dessa personer kommer detta att ge livslånga konsekvenser i form av lägre förvärvsinkomster och lägre framtida pensioner.
Det är lätt att förstå den upprördhet och den uppgivenhet som många äldre känner i dag. De har slitit hårt för att bygga upp vårt land till vad det är i dag, eller till vad det för en tid sedan var, och nu offras de på nedskärningarnas altare. Deras anhöriga förtvivlas också. De får bära en allt större börda för sina äldre anhörigas omsorg. Samtidigt möts de av rapporter om äldre som vanvårdas både på kommunala och privata boenden. Som salt i såren kommer rubrikerna om vårdaktiebolag som tar ut stora vinster trots att anställda går på knäna och de äldre får betala priset.
Nu får det vara nog. Socialdemokraterna måste nu höja rösten för de äldre och peka på konsekvenserna av fortsatta skattesänkningarna som beskär utrymmet för satsningar på välfärden. Måste också vända oss mot den borgerliga övertron på marknadslösningar. Vi måste våga ta tag i problemen och peka på att det finns en annan väg, även det kan kräva helt nya sätt att tänka. Något måste hända, och det måste hända snabbt.