Håkan Juholts avgång i lördags innebär att Sveriges största politiska medlemsorganisation står utan ledare. Detta är naturligtvis ett problem, inte bara för det socialdemokratiska partiet. Socialdemokraterna behöver en partiordförande som kan leda återuppbyggnaden av partiet, och Sverige behöver en tydlig oppositionsledare som kan utmana Fredrik Reinfeldt om posten som landets statsminister. Reinfeldt har allt för länge haft fritt spelutrymme på den inrikespolitiska spelplanen.
Frågan om hur den nya partiordföranden ska utses är inte lätt att svara på. En snabb process med tydligt fokus på partistyrelse och partidistrikt eller en mer öppen och medlemsbaserad process har båda sina för- och nackdelar.
Genom att så snabbt som möjligt se till att få en ny partiordförande på plats kan man snabbare återgå till en situation där man kan fokusera på det politiska utvecklings- och oppositionsarbetet.
Nackdelen är naturligtvis att medlemmarnas möjligheter att påverka valet av partiordförande minskar. Detta ordförandeval måste ses som en övergångslösning till dess att ordförandefrågan kan prövas av en stadgeenligt utlyst kongress. Nackdelen kan vara att motståndarsidan använder just tillfälligheten i utnämnandet för att slå mot vårt parti.
Det motsatta, en mer öppen process á la MP och V, innebär dock att processen kommer att ta betydligt längre tid. Fördelen med en mer djupgående process är att partiets nästa ordförande därmed får en mycket god förankring ute bland medlemmarna. Nackdelen med denna typ av process är att partiet riskerar att bli lamslaget under den tid som processen pågår, vilket kommer att ge Fredrik Reinfeldt ytterligare en tid när han kommer att få dominera det politiska fältet helt.
Efter att ha vägt fördelar mot nackdelar, samt vägt in allvaret i den exceptionella situation som det socialdemokratiska partiet befinner sig i, blir slutsatsen att fördelarna med att snabbt få en ny partiordförande på plats överväger gentemot nackdelarna. Detta under förutsättning att man tydligt klargör att detta är en övergångslösning, och att tidpunkt för när ny partiordförande ska väljas fastställes redan nu.
En möjlig lösning skulle vara att utse en partiordförande som får mandat att leda partiet över nästa val, och att man redan nu beslutas att en extrakongress ska utlysas till första halvåret 2015 för att hantera ordförandefrågan.
För att en sådan lösning ska fungera måste den partiordförande som utses ha en betydande erfarenhet av att leda stora organisationer samtidigt som han eller hon har en uttalad diplomatisk förmåga då ett av huvuduppdragen för den nye partiordföranden måste vara att arbeta med den läkningsprocess som det socialdemokratiska behöver så väl. Därför gäller det att hitta en person som verkligen går hem i de breda medlemslagren inom partiet, och som dessutom åtnjuter ett starkt och djupt förtroende även utom partiet.
En person som skulle kunna axla denna mantel, då han uppfyller de uppställda kraven, är förre utrikesministern Jan Eliasson. Han är en person med stort förtroende såväl inom socialdemokratin som i samhället i övrigt. Hans erfarenhet av att arbeta i konfliktfyllda situationer är väl dokumenterad och torde vara en stor tillgång så som situationen nu är.
Men framförallt är han en person som står med båda fötterna värdemässigt väl förankrade i den socialdemokratiska myllan. Han skulle dessutom vara en ytterst trovärdig statsministerkandidat i valet 2014.
Med Jan Eliasson vid rodret finns alla förutsättningar att återupprätta socialdemokratin som den viktigaste politiska kraften i vårt land.