Det finns dagar som man skulle kunna spola förbi på snabbspolning. Sådana där dagar när det mesta känns tungt, motigt och näst intill hopplöst. Dagar som man bara vill ska vara över, och som man helst skulle slippa minnas. Sådana där dagar när det är svårt att räta på ryggen och gå med högburet huvud, och lätt att kura ihop sig och göra sig så liten som möjligt när man står där och stormen piskar en i ansiktet.
Ungefär så känns det just nu. Det är inte helt lätt att med stolthet stå och tala om de socialdemokratiska idéerna och känna den glöd som skulle behövas i kampen för att utmana borgerligheten. Men det är bara att bita ihop, och kämpa på där i motvinden. Visst känns det som om man skulle vilja snabbspola framåt till de dagar när allt det här med krisen i partiet och turerna kring Håkan Juholt är över och man får ägna sig åt att diskutera kärnan i politiken, kärnan i det orättvisans Sverige som håller på att cementeras framför våra ögon.
När jag går på stan så möter jag många upprörda och förtvivlade människor. Tidigare handlade samtalen om effekterna av regeringens kalla och hårda politik och vädjanden om att hjälpa till och göra detta synligt för det stora flertalet. Det handlade om politikens innehåll och om viljan/önskan att skapa ett bättre Sverige som även bryr sig om alla de som inte fått allt serverat på silverfat. Möten med människor som ger energi och väcker glöden inom en.
Just nu är mötena i affären, på gatorna och på torgen av ett helt annat slag. Ilskan och förtvivlan är lika stor. Men tro inte att det handlar om politikens innehåll just nu. Nu är det inte orättvisorna, arbetslösheten, behandlingen av de sjuka och svaga som står i centrum. Nej, det är turerna kring Håkan Juholt som står i centrum. Upprördheten är stor. Men ännu större är nog besvikelsen och vilsenheten. I mötena finns en tydlig underton som kunde ha hämtats från en av Tomas Di Levas sånger. För den känsla som finns där i samtalet stämmer så väl på hans ord: " För vem ska jag tro på tro på, tro på när, tro på när allt är så här". Då och då ställer de personerna också frågan: "Vad ska jag nu rösta på i nästa val?"
Gång på gång försöker man leda in samtalet på grunden i politiken, skillnaderna i värderingar, men just nu känns det minst sagt tufft och svårt. Det är otroligt svårt att nå fram i sådana diskussioner. Men det är bara att kämpa på, för om vi inte håller fast vid de politiska diskussionerna så lämnar man ju walkover till borgerligheten och lämnar spelfältet helt fritt för deras systemskifte. Det är bara att räta på ryggen och hålla huvudet högt. Det finns ingen anledning att kröka rygg. Idéerna om ett mer rättvist Sverige bär fortfarande och har riktningen mot framtiden. Dagens Sverige är ett land som alltmer slits itu. Vi ser ett land där de starka gynnas och de som är svaga är de som får betala största delen av notan för det. Om vi kröker rygg och backar tillbaka är det samma sak som att kasta in handduken. Då blir notan ännu högre för våra svaga och utsatta.
Vi som tror på de socialdemokratiska idéerna måste våga ta fajten med borgerligheten även om det just nu känns tufft och motigt. Det finns ett ljus i tunneln där framme. Det går inte att snabbspola för att komma dit, så det är bara att bita ihop, räta på ryggen och gå ut på gatorna och torgen och ta alla de där tunga samtalen. Det finns ingen annan väg framåt. Gör vi inte det så är det som att trycka på pausknappen. Då står vi bara och stampar på samma ställe.