Den senaste tidens arbete inom skolan har verkligen fått mig att fundera på allt kring föräldraskap. Framförallt hur orättvist livet kan vara. För let’s face it... Det finns bra föräldrar som bryr sig om sina barn, som vill sina barns bästa och som alltid finns där för sina barn. Sen finns det dåliga föräldrar. Föräldrar som inte bryr sig tillräckligt i sina barns uppväxt, som inte sätter gränser och som låter barnen ta mer ansvar än vad de bör och klarar av för sin ålder och mitt i allt finns det massor av bra människor som ofrivilligt står barnlösa.
Det kan tyckas att jag kanske inte bör uttala mig om föräldraskap eftersom jag själv inte har några barn eller planerar några på ett tag. Men att jobba inom skolans värld har gjort att jag fått se väldigt många olika typer av föräldrar, både de bra och de mindre bra, och man behöver inte ha egna barn för att kunna avgöra vad som är bra och dåligt för ett barn. Man kommer väldigt långt med sunt förnuft.
Bara en sådan banal sak som att sitta på ett föräldramöte och påpeka att en elev har problem med respekten för vuxna människor var på barnets förälder då ifrågasätter oss på skolan och vad skolan kan göra för att förändra det gör att det kokar lite inombords. Att man som förälder inte kan se att det kanske inte bara är skolans uppgift att lära barnet att visa respekt utan att det är ännu mer ens eget ansvar som förälder att lära sina barn om respekt gör mig orolig.
Man kan inte skjuta allt ansvar på skolan och alla andra. Skolans uppgift är att forma en god medborgare och ge barnen en kunskapsgrund att stå på för att klara sig genom livet där respekt och ansvar är en liten del i det hela. Men det är föräldrarna som sitter på det största ansvaret att fostra sina barn till bra medmänniskor. Förstår man inte det som förälder kan jag faktiskt tycka att man kanske inte bör skaffa barn innan den insikten infunnit sig.
Jag kan känna mig arg och förbannad på att en del föräldrar inte alls ser sitt eget ansvar i det hela och att sen dessutom veta att dessa människor kan producera barn på löpande band gör att en annan sak gör mig än mer förbannad och som bekräftar att livet är så himla orättvist.
Det är att det finns så väldigt många bra människor där ute som inte kan få barn på naturlig väg. Människor som skulle vara fantastiska föräldrar. Som skulle göra allt sin makt för att fostra barnen till bra medmänniskor och som skulle göra allt som krävdes av dem för att göra det bästa för sina barn bara de själva kunde få några. Dessa människor får genomgå år av jobbiga utredningar och undersökningar och varje dag får de bedriva en kamp med sig själva där det gäller att hela tiden hålla lågan uppe när vännerna får barn, när det pratas om barn och när mor- och farföräldrar trycker på och undrar när barnbarnen ska börja komma. Det är inte heller något som man alltid vill prata öppet om.
Detta beror på att samhället inte riktigt accepterat det. Man pratar inte öppet om ofrivillig barnlöshet vilket gör att dessa föräldrar inte känner att de har ett forum där de kan prata om detta. De får kämpa i det tysta och de får ta tag i alla känslor på egen hand. Tyvärr är det väldigt många som inte förstår vad dessa människor går igenom. Att leva som ofrivilligt barnlös och se andra barn råka illa ut på grund av dåliga föräldrar måste kännas som en kniv rakt genom hjärtat speciellt när man själv inte önskar något mer än ett barn att ge sin kärlek till.
Att sedan söka hjälp och vård för detta innebär också ett bakslag för många. Det bemötande och den vård man får är olika mellan de olika landstingen.
Att drabbas av ofrivillig barnlöshet i Norrbotten innebär ett provrör men i Stockholm erbjuds man tre provrör. Även där är livet orättvist och visst kan Norrbotten bättre? Eller vad säger du Kent Ögren?