För några veckor sedan kunde ni här på ledarsidan läsa om Johan i Östersund som valde att avsluta sitt liv i tvättstugan i familjens hus. Detta efter att ha blivit utförsäkrad och sviken av samhället. Johan var en i en tyvärr växande skara människor som inte upplever att det är värt att fortsätta leva. År 2013 var det sextonhundra svenskar som begick självmord. Tvåhundratolv fler än året 2011 då antalet var det lägsta på flera årtionden.
Orsakerna till att självmorden ökar är flera och är med stor sannolikhet kopplade till de samhällsförändringar vi ser. Kraven på att vi som människor ska vara perfekta, stöpta i samma form och hela tiden förväntas leva upp till de normer som finns har blivit allt starkare. Alltför många upplever att de inte klarar av att leva upp till den idealbild som förmedlas i tidningar, i filmer, på TV och på Internet, och upplever sig därför som misslyckade. Andra, liksom Johan, upplever att de sviks av samhället och slängs på dess slaskbacke. Ungdomar mobbas och kränks av personer i dess närhet, och det som tidigare stannade utanför hemmets väggar följer genom de sociala medierna ända in i hemmets tidigare mest skyddade vrå. Andra ungdomar dukar under av den prestationshets och den framgångshysteri som präglar vårt samhälle.
Bakom varje självmord ligger en förtvivlan och en ångest som man inte riktigt kan sätta sig in i. En historia om en person som samhället inte förmått ta hand om på det sätt som man borde. Varje självmord är således inte bara ett tragiskt människoöde utan också ett samhälleligt misslyckande. Att antalet självmord nu ökar är ett bevis på att samhällets suicidpreventiva arbete inte fungerar. Det är därför dags att sätta sig och fundera över vad som måste göras.
Det första och mest självklara borde vara att införa en nollvision på detta område som man gjort på trafikområdet. Helt enkelt bestämma sig för att vi ska göra allt vi kan från samhällets sida för att undvika att människor begår självmord. Men hittills är självmord så skambelagt och traumatiskt att vi inte förmår hantera denna fråga på samma självklara vis som trafikdöden.
År 2013 avled tvåhundrasextiofyra personer i trafiken. Detta antal är nog för att vi ska slå fast en nollvision och prioritera insatser utifrån detta. Ställ då detta antal döda i relation till de sextonhundra som dör på grund av självmord. Nollvisionen borde utifrån detta redan vara ett faktum. Men så är det inte.
Om vi ska lyckas med att på allvar minska antalet självmord måste vi bedriva preventivt arbete på flera fronter samtidigt. Grundläggande är att åstadkomma ytterligare attitydförändringar kring psykisk ohälsa så att de kvarvarande tabun som finns kring att tala om detta kan undanröjas. Om det blir okej att svara att man mår psykiskt dåligt när man får frågan om hur man mår så kan fler få hjälp i tid. Samtal, i kombination med medicinering när så behövs, är vad som många gånger behövs för att den självmordsbenägne ska se ett ljus i tunneln och välja fortsatt liv före döden.
Detta ger vid handen att resurserna till psykiatrin och elevhälsovården måste öka, om man ska kunna möta det stödbehov som finns, eftersom insatserna är mycket personalkrävande. Frågan är inte om en sådan satsning ska göras, utan hur finansieringen ska lösas. För det självmordspreventiva arbetet måste intensifieras. Det får inte finnas någon annan vision än noll döda tack vare självmord.