I 1921 års val till riksdagens andra kammare fick kvinnorna för första gången möjlighet att utöva den rösträtt som infördes genom det beslut som riksdagens andra kammare fattade den 24 maj 1919. Därmed blev Sverige det sista av de nordiska länderna att införa kvinnlig rösträtt.
Rösträttsreformen var frukten av en lång och målmedveten kamp. Den första riksdagsmotionen om att införa kvinnlig rösträtt lades redan år 1884 men samlade inget större stöd vid behandlingen. Andra exempel på hur trög processen inledningsvis var är den socialdemokratiska partikongressens nej till kravet på kvinnlig rösträtt år 1905.
Den mer organiserade kampen för kvinnornas rösträtt kom i stället igång omkring sekelskiftet och år 1903 bildades den sammanslutning som kom att spela en avgörande roll för kvinnornas rösträtt. Det var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), och denna organisation bildades på initiativ av såväl liberala som socialdemokratiska kvinnor. De kvinnor som tidigare slagits för den kvinnliga rösträtten hade fått stå ut med mycket spott och spe. De beskylldes bland annat för att vara manhaftiga, slarvigt klädda och beskrevs som "halvkvinnor". Detta ville LKPR komma bort ifrån och detta påverkade mycket av förenings aktiviteter. LKPR-kvinnorna var noga med att uppträda kvinnligt och elegant när de var ute och propagerade för sin sak.
LKPR hade som mest omkring sjuttontusen medlemmar och dessa kvinnor kom från olika politiska håll. 1913 genomförde man en jättelik namninsamlingskampanj och kunde redovisa mer än 350 000 namnunderskrifter till stöd för den kvinnliga rösträtten. Detta kom att bli avgörande för den fortsatta utvecklingen och ledde fram till det historiska riksdagsbeslutet den 24 maj 1919.
Man kan konstatera att införandet av rösträtt för kvinnor var ett av de avgörande stegen i förbättrandet av jämställdheten i det svenska samhället. Mycket har hänt sedan dess, och vårt samhälle står i dag ljusår ifrån det samhällsförtryck och de fördomar som kvinnorna fick möta. Men det finns ännu oerhört mycket att jobba med. Vårt samhälle präglas ännu av alltför många manliga strukturer. De ord som Hinke Berggren myntade i den ungsocialistiska tidningen Brand vid publiceringen av namnen på de ombud som röstade mot kravet på kvinnlig rösträtt vid den socialdemokratiska partikongressen 1905 gäller i mångt och mycket än i dag. Han skrev: "Kvinnorna och ungdomen måste skapa en framtidens maktallians mot det kulturkväfvande gubbväldet".
Tyvärr är det ju fortfarande så att gubbväldet består inom alltför många områden. Ta bara den fackliga organisationen IF Metall som vägrar gå med på att prioritera jämställdhetspotter vid årets avtalsrörelse och därför väljer att spräcka samordningen inom LO. Detta då man inte kan försvara att det egna mansdominerade avtalsområdet därigenom ska avstå löneutrymme till andra mer kvinnodominerade sektorer. Men det är väl precis vad solidaritet handlar om. Att ibland sätta sig själv i andra rummet för att uppnå ett högre mål. Det skulle vara intressant att höra hur grabbarna i IF Metall har tänkt sig att åstadkomma en bättre lönestruktur på arbetsmarknaden i stort. Men det kanske man inte alls funderar över.
Detta var bara ett exempel på hur ojämlikt vårt land fortfarande är. Hemarbetets fördelning är ett annat, den ojämlika vården ett tredje. Uppräkningen kan bli mycket lång. Men LKPR-kvinnornas kamp visar att det lönar sig att kämpa vidare. Det blir bättre!