Det är många som under dessa dagar lägger det vanliga livet åt sidan och prioriterar andra saker framför det som ni annars kanske skulle ha gjort. Ni sliter och släpar i ur och skur för att era barn och andras ungar ska kunna få hålla på med det som de gillar allra bäst.
Naturligtvis tänker jag på er alla volontärer som gör Piteå Summer Games möjligt. Ni vaktar skolor som fungerar som härbärgen för fotbollslag, ni hjälper till att servera frukost åt hungriga barn, är funktionärer på matcher, parkeringsvakter vid de olika spelplatserna nu under själva Piteå Summer Games.
Men detta är bara toppen av ett isberg. Ni gör ju så mycket mer under resten av året. Det bakas bullar ute i föreningarna, det säljs korvar, kokosbollar, plastpåsar och bakas fika som säljs. Allt för att samla in pengar som ska finansiera föreningsverksamheten under hela året.
Ni är helt enkelt hjältar. Utan er skulle föreningslivet stanna. Ni finns där ute i alla de föreningar som på något sätt anordnar aktiviteter för våra barn och ungdomar. Det spelar ingen roll om ni finns i en fotbollsförening, en konståkningsklubb, en ishockeyklubb eller en frimärksklubb. Ni gör det möjligt för barnen och ungdomarna att få hålla på med det de tycker är roligast av allt.
Tyvärr är det bara så att hjältarna är för få idag. Och hjälteskaran krymper i allt snabbare takt. Detta beror på att ideellt arbete i föreningslivet är långt ifrån lika självklart som det var för fyrtio, femtio år sedan. Ni som ändå sliter på och kämpar får dra ett allt tyngre lass. Det gör er insats ändå mer beundransvärd.
Men vad beror det på att intresset för ideellt engagemang viker i vårt land? Är detta en effekt av den allt högre grad av individualisering som präglar vårt samhälle? Att gemensamt åstadkomma något inte betyder lika mycket som förr? Kanske kan det vara så. Eller är det helt enkelt så att vi vant oss vid att få det mesta serverat på silverfat? Att vi helt enkelt förväntar oss att kunna komma till dukat bord utan att själva bidra med något mer än den medlemsavgift som vi årligen betalar in? Att det är nånannanismen som styr oss?
Eller kan det vara så illa att det är samhällets utveckling is tort som gör att alltför många av oss inte orkar engagera oss ideellt? Har vi det så slitigt på jobbet att all ork och energi är uttömd när vi kommer hem från jobbet. Vi orkar helt enkelt inte med grundläggande föreningsarbete eftersom vi är så trötta att allt vi orkar med är att sova i TV-soffan
Alla saker spelar nog in, men den i särklass viktigaste orsaken är nog att vi håller på att låta den svenska föreningskulturen gå i graven. Alltför många av oss har inte fått föreningslivet till oss genom modersmjölken och därmed så har vi inte i grunden förstått hur viktigt det är att engagera sig i det ideella föreningslivet. Och det vi inte har fått med oss i vårt eget bagage är också så mycket svårare att packa ned i den resväska vi ska ge kommande generationer när de ska ge sig ut på sin livsresa.
Ska det svenska föreningslivet kunna överleva så måste glöden och passionen för det ideella engagemanget återupplivas. Frågan är bara hur. Jag har inte svaren. Tyvärr. Men tillsammans måste vi hitta dessa svar. För visst vill vi att barn och ungdomar även om tjugo år ska kunna få uppleva glädjen att vara med i en idrottsklubb eller en frimärksklubb. Ett första litet steg kan vara att visa alla som jobbar ideellt hur mycket vi uppskattar deras insatser. Detta kan ni börja med redan under årets Pite Summer Games. Tacka parkeringsvakten, lagledaren, eller någon av alla de andra frivilliga som ställer upp, för deras värdefulla insats. Det kommer att ge dem energi att fortsätta.