Nej till Nato
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den gamla svenska hotbilden österut, och ett massivt invasionsförsvar för att motstå detta till hjälp anlände, är ett minne blott. Det har ju också visat sig att försvaret i detta nya läge hade en alltför stor kostym. Ett förhållande som inte ifrågasatts.
Omstruktureringen av försvaret har fortsatt och kommer att fortsätta. Allt enligt försvarsminister Leni Björklund. Det moderna svenska försvaret ska kunna möta nya hot från terrorgrupper över IT-sabotörer till att medverka vid akuta flyktingsituationer i samband med lokala krig. Sverige måste med andra ord i större utsträckning kunna skicka trupper utomlands för att dämpa och stoppa motsättningar som kan utvecklas till långvariga och bittra konflikter.
Till detta kommer den militära krishanteringen inom EU, där Sverige i dag har en roll. Svenska militärer och diplomater är i dag med när övergripande säkerhetspolitiska frågor diskuteras inom EU:s ram. Målet är att EU i en framtid ska kunna sätta in en 60 000 man för fredsbevarande uppdrag. Samtidigt är det viktigt att poängtera att alliansfriheten har ett mycket starkt stöd hos det svenska folket. Ett medlemskap i Nato är i dagsläget knappast troligt.
SOM-institutet vid Göteborgs universitet har frågat ett urval svenskar om ett eventuellt Nato-medlemskap. En majoritet vill att vi ska hålla oss utanför Nato. Föga överraskande. Alliansfriheten är viktig för de flesta. Inte minst av historiska skäl.
Folkpartiet är Nato-kramare, men i SOM-undersökningen är det egentligen bara moderaterna som mest entydigt är för ett Nato-engagemang. Folkpartiet är trots yttre åthävor från ledande partiföreträdare mer skeptiska.
Det försvar som nu skapas blir mer specialiserat och mer internationellt inriktat än tidigare. Antalet förband har mer än halverats. Antalet yrkesofficerare minskas från 14 500 till 9 500. Antalet värnpliktiga blir i en framtid mindre än 15 000.
Alltså mer än en halvering av de drygt 30 000 värnpliktiga vi hade för bara några år sedan.
Det som sker är inget hasardspel med svensk säkerhetspolitik, utan en nödvändig anpassning till den säkerhetspolitiska verklighet som omger oss.
Svensk utrikes- och säkerhetspolitik kommer stegvis att anpassas till EU. Därmed har den svenska neutralitetspolitiken hamnat i politisk kyla. Numera är doktrinen att vi är militärt alliansfria för att vi ska kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde.
Alliansfriheten innebär att Sverige kan stå fritt från olika bindningar. Vi kan med trovärdighet arbeta för fred och nedrustning. Inte minst på kärnvapenområdet.
Därför är det tragiskt att Sveriges roll som förespråkare för en aktiv utrikespolitik, inte minst gentemot tredje världen och i kampen för demokrati, hamnat i sådant bakvatten som den gjort.