Så här i sommartider är det festivaltider. Det är Peace and Love i Borlänge, Piteå dansar och ler här i stan, Trästocksfestivalen i Skellefteå, Gatufesten i Sundsvall och Storsjöyran i Östersund. Alla sorslagna och gigantiska arrangemang som verkligen får respektive stad att sjuda av liv, rörelse och puls. Det ger en extra krydda åt sommarlivet i staden och drar besökare till sig från hela landet.
I skuggan av dessa jättearrangemang så finns det lokala motsvarigheter i nästan varje kommun med självaktning. Arrangemang som många fnyser lite föraktfullt mot och hånar för den småskalighet och amatörmässighet som man menar präglar dessa arrangemang.
Det borde man verkligen inte göra. För arrangemang som Nattivalen i Arvidsjaur och Silveryran i Arjeplog har en viktig betydelse för många. Det handlar visserligen inte publikmagnetsarrangemang i närheten av de stora festivalerna men de fungerar ändå som magneter för hemvändare som vill ha ett tillfälle när man kan förvänta sig att träffa många andra hemvändare. Men ändå viktigare är de utifrån den betydelse de har för att skapa känslan av att det också händer något på hemmaplan. Evenemang som silveryran och Nattivalen bidrar också till att knyta människor samman på den ort där man bor. Man träffar människor i ett annat positivt sammanhang. Den person som du kanske annars bara stöter på i kassakön på ICA eller Konsum kanske du möter ute någon av festivalkvällarna och plötsligt ges tillfälle till kontakt på ett annat sätt.
För arrangörer av minifestivaler som Nattivalen och Silveryran är förutsättningarna också helt andra. När de stora festivalerna kan anställa mycket folk och vissa har en god tillgång till volontärer så kan inte de små festivalerna räkna på samma sätt. På många håll är inslaget av ideella insatser en förutsättning för att kunna ro dessa arrangemang i land. Oavsett om det rör sig om ideellt engagemang eller om det finns en kommersiell aktör som är drivande bakom arrangemanget så är dessa människor värda all cred och beundran för det enorma arbete de lägger ner på arrangemangen. Det är många timmar av planering och förberedelser som ligger bakom det resultat som vi som besökare ser. Ett slit som inte alltid, eller snarare alldeles för sällan, står i proportion till det man i slutändan får tillbaks.
Jag minns med glädje min barndoms Silverfestivaler i Arjeplog. Som barn var det en helg som föregicks av flera veckors förväntan och som sedan kringgärdades av ett skimrande lyckorus. I minnenas värld så var det alltid varmt, klarblå himmel och strålande sol. Alla de Silverfestivaler som dränktes i regn eller frös bort i den norrländska sommaren har jag lyckats förtränga utan problem. För nog fanns det säkert sådana också.
Ett barns förväntan inför det tivoli som ska komma är något speciellt. Först det där pirret när budkedjan börjar gå barn till barn att tivolikaravanen rullat in. Man kastar sig på cykeln för att åka till festplatsen för att se om favoritkarusellen finns med även detta år. Och sedan det alltmer växande pirret innan tivolit äntligen öppnade.
Nu som vuxen har det där förväntansfulla inte lika lätt att infinna sig. Det är väl det som kallas att bli vuxen. Men nog är det ändå trevligt när det händer någonting extra. Så det är en tacksamhetens tanke som jag skänker till alla de eldsjälar som ser till att något händer. Man får hoppas att den tanken når fram.