Den gångna veckan har det allt mer utbredda näthatet uppmärksammats ordentligt. Det är bra att det uppmärksammas och diskuteras. Framförallt är det bra att det lyfts fram i ljuset så att de drabbade kan känna att det de utsätts tas på allvar De utbredda övergreppen på de sociala medierna är baksidan av den nya frihet som vi upplever på nätet. Möjligheten att få göra vår röst hörd i ett forum där vi inte begränsas utsätts för stora hot när personer i anonymitetens skydd släpper på alla hämningar och låter sina aggressioner och sitt hat flöda fritt på nätet. Anonymiteten är mycket av roten till det onda. . När får gömma sin identitet behöver man inte stå för de åsikter som man uttrycker. Detta handlar till viss del om att vi inte ännu lärt oss hantera dessa nya möjligheter på ett vettigt sätt. Men tyvärr handlar inte näthatet enbart om att vi som individer inte lärt oss att hantera vår nya frihet. Det handlar också om att gamla nedärvda maktstrukturer också ger sig till uttryck i dessa forum. Det handlar om samma gamla härskartekniker som vi möter på andra arenor och i andra forum i vårt samhälle. Mycket av det näthat som florerar på nätet tar också sin utgångspunkt i en manlig förtryckarkultur riktad mot kvinnor. Det märks framförallt i den sexualisering som vi ser i påhopp och hot som riktas mot kvinnor. Ett exempel är när Arbetarbladets politiska chefredaktör, Jenny Wennberg, skriver om hur snöröjningen i en stad präglas av manliga strukturer. Vad får hon då möta? Saklig kritik och ifrågasättande av själva analysen? Knappast. Nej av de kommentarer och mejl som flödar in till henne får hon veta att hon bara är bitter för att hon inte fått tillräckligt med kuk.
Även riksdagsledamoten Hannah Bergstedt vittnar om samma sak. I den krönika som vi publicerade i torsdags skriver Hannah: "Men vilka rädslor är det som driver män, för det är män företrädelsevis, som skriver hatmejl med allt från de små påhoppen som "dum blondin, korkad, intelligensbefriad" till " när blev du knullad sist? Du borde våldtas, låsas in och kasta bort nyckeln" oftast som reaktion när jag skriver om behovet av att arbeta för ett jämställt samhälle. Vad är de rädda för?" Hat tar ofta sin utgångspunkt just i rädsla. Så Hannahs Bergstedts fråga om vad de är rädda för är ytterst befogad. En minst lika berättigad frågad att ställa är hur vi ska komma till rätta med det näthat som nu flödar mer eller mindre fritt. För som vi har det idag kan vi inte låta det fortsätta vara. Hannah fortsätter i sin krönika med en fundering kring vilka personer som står för näthatet. Hon skriver: "Är det samma personer som klappar mig på huvudet, eller ignorerar mig på olika möten. Eller är det han som efter ett, i mitt tycke viktigt samtal om bostadspolitik, tog det som intäkt för att komma till hotellrummet och sedan fick ett nej tack till svar. Är det han som sitter tigande genom besöket, och bara blänger argt? Eller är det någon av dem som är artiga, verkar intresserade, engagerade som i själva verket inte pallar trycket av att hålla upp fasaden som rasar i sina mejl?"
Om alla dess näthatare inte kunde gömma sig bakom anonymitetens skyddsväggar skulle vi kanske kunna svara på frågan. Inte ens på nätet ska det vara möjligt att få uttrycka sig hursomhelst. Om du går över gränsen ska du kunna ställas till straffrättsligt ansvar. Därför måste det finnas möjlighet att tvinga nätoperatörer att avslöja identiteten på de som begår övergrepp på nätet. Då kanske man skulle kunna komma till rätta med de värsta avarterna. Något måste i alla fall göras.