Att en semester, två veckor, fjorton dagar, trehundratrettiosex timmar, 20 160 minuter eller 1 209 600 sekunder kan gå så fort är lite svårt att förstå. Men så är det. Därefter ramlar verkligheten över snabbare än blixten. Och plötsligt känns det här med att ligga på stranden i gassande solsken som något väldigt avlägset, trots att det inte ligger en vecka bakåt i tiden.
En sak har jag verkligen insett under denna semester. Och det är hur enormt beroende jag blivit av att vara uppkopplad hela tiden. Och hur nära till hands det ligger att kasta sig ut på nätet via telefonen och söka information i tid och otid. Men samtidigt är det skönt att koppla bort alltihop och tänka att om något världsomvälvande skulle hända så är det säkert någon som ringer och berättar om det. Men någonstans långt där inne fanns en viss stress av att inte ha koll. Det kändes liksom näst intill oansvarigt att släppa taget på detta sätt.
Till slut så insåg att jag att den brittiska puben som låg ett stenkast bort faktiskt erbjöd gratis WiFi. Så vid tre tillfällen föll jag till föga och gick dit för att kolla mejlen och framförallt uppdatera mig på Facebook om vad som är på gång i vardagen. Och likt en missbrukare så kände jag ett lugn sprida sig i kroppen när jag fick vara uppkopplad och närvarande i cyberrymden. Frågan är om man då har ett sunt förhållande till informationssamhället och de sociala medierna.
Men visst är det så att det finns vissa luckor som gör världen lite svårbegriplig. Nyheten om att man skulle se upp för grön tejp i lekparker i Sköndal tedde sig lite överdriven när man saknar den viktigaste pusselbiten i historien, nämligen att det faktiskt exploderat en bomb och att en flicka fått sina händer svårt skadade. Det fick jag först veta när jag var ute och fikade med Christina i Stockholm. Hon bor ju i Sköndal och började ganska naturligt att prata om detta. Och plötsligt blev rubrikerna på löpsedlarna begripliga och motiverade.
Men jag måste erkänna att jag ännu inte satt mig in i bakgrunden till rubrikerna som vi såg på tidningarna nere i Torremolinos om anarkin i den brittiska huvudstaden. Kanske det är något viktigt som jag borde veta, och som kan vara av betydelse i framtiden någon gång. Vem vet, detta kanske är något som har betydelse för något framtida politiskt skeende.
Lite ansvarslös kände jag mig också när jag på söndagen insåg att jag lämnade Stockholm med ett flygplan i stället för att sätta mig på tunnelbanan för att åka ut och lyssna på Håkan Juholts sommartal i parkleken Lugnet i Västertorp. Men med dagens teknik så kan man ju kolla in talet på nätet.
Nu kom ju inte Juholt med några särskilt stora överraskningar utan tog upp de grundläggande frågor som han valt att fokusera på. Men skillnaderna mellan hans tal och det tal som Fredrik Reinfeldt höll dagen innan var ändå milsvid. Juholt pekade ut en tydlig färdväg med ett antal konkreta hållplatser på vägen, medan Fredrik Reinfeldt fastnade i budgetbalans och ekonomisk krishantering och inte målade upp några visioner för morgondagens Sverige.
Men det är ju inte heller någon nyhet. Lite kändes det som om verkligheten något oväntat även ramlat över Juholt och Reinfeldt. Liksom jag behöver en startsträcka för att riktigt komma igång så kanske också Håkan och Fredrik också behöver detsamma.