När verkligheten inte stämmer ...
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det handlar om EU:s gemensamma definition av fattigdom. Sedan 1984 har EU-definitionen av fattigdom handlat om den relativa fattigdomen och slagit fast att den som har lägre inkomst än sextio procent av medianlönen i landet lever i fattigdom. Till skillnad från det absoluta fattigdomsbegreppet som handlar om rent armod så handlar det relativa fattigdomsbegreppet om att en person är fattig då man inte kan leva med en anständig standard utifrån de traditioner och värderingar som råder i det land man lever i.
Denna definition har Sverige och ett antal politiskt likasinnade länder lyckats riva upp och förändra. Man vägrade att godkänna det förslag till fattigdomsmål som kommissionen presenterat. Sverige med Fredrik Reinfeldt i spetsen hävdade att ett gemensamt fattigdomsmål var ett hot mot den nationella suveräniteten, och att varje land själva ska få sätta sin egen definition av fattigdom.
EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och det
europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy slogs för att få behålla de gemensamma fattigdomsmålen då man menade att det är av stor vikt att den tillväxt i Europa som det gemensamma arbetet inom EU handlar om att stimulera ska vara såväl smart som hållbart och dessutom socialt inkluderande. Men vid det europeiska rådets möte i juni månad gick Reinfeldt segrande ur striden och varje land får nu sätta upp egna definitioner för fattigdomen i ett land.
Men varför är detta en så viktig fråga för regeringen Reinfeldt kan man undra. Sanningen är nog så enkel. Med den sedan 1984 fastställda EU-definitionen på fattigdom så har fattigdomen i Sverige under senare år ökat från 9 procent år 2004 till 13 procent år 2008. Detta sticker nog regeringen i allmänhet och Fredrik Reinfeldt i synnerhet i ögongen. Regeringens politik gåt ju ut på att öka inkomstklyftorna, och med EU: s tidigare definition så ökar då fattigdomen eftersom fler blir relativt fattiga. Och vad gör man då när verkligheten inte längre stämmer med kartan? Man ritar helt enkelt om kartan efter politiskt godtycke, och det är det som hänt.
Hemma i Sverige fick Försäkringskassan, parallellt med lobbyarbetet för upphävandet av EU-definitionen, utarbeta en ny fattigdomsstatistik. Och vips var fattigdomsökningen borta. Med det nya svenska fattigdomsmåttet hade fattigdomen till och med sjunkit något under regeringe Reinfeldts tid. Tack vare den karta som Reinfeldt nu skapat så stämmer ju "verkligheten" överens med den bild han vill måla upp.
Men det här är inte enda "kartförfalskningen" som regeringen Reinfeldt gjort sig skyldig till. Biståndsminister Gunilla Carlsson är också kreativ. Hon lyckas numera finansiera ambassadbyggen, immigrationskostnader och exportkrediter via biståndsbudgeten tvärs emot gällande OECD-överenskommelser som Sverige anslutit sig till. Här ligger kreativiteten i att biståndsministern hävdar att dessa överenskommelser endast gäller upp till 0,7 procent av Bruttonationalinkomsten (BNI), vilket är FN:s mål för hur högt ett lands bistånd ska ligga. Gunilla Carlsson menar att det bistånd som överstiger 0,7 procent av BNI kan vi hantera hur vi vill. Så enligt
regeringens egen karta så ligger biståndet på 1,0 procent, medan det enligt OECD:s regler ligger lägre.
Frågan är bara vilka andra kartor regeringen tänker rita om?