När alliansen presenterade sin idé om en radikal sänkning av restaurangmomsen för att skapa fler jobb inom denna näringsbransch slog man på stora trumman. Detta var ett av trumfkorten som tillsammans med jobbskatteavdragen skulle bidra till högre sysselsättning. Den kartbild man målade upp var enkel och tydlig. Sänkningen av restaurangmomsen skulle leda till sänkta restaurangpriser, vilket i sin tur skulle skapa en högre efterfrågan på restaurangmat. När restaurangbesöken blir fler behövs det fler som lagar maten och serverar den. Restaurangägarna skulle därmed behöva anställa fler.
Men precis som i orientering så finns det vissa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att orienteraren ska hitta fram till mål. A och O är att kartan överensstämmer med verkligheten. Då är det en fördel om den som arrangerar orienteringstävlingen kan så mycket om orientering att man förmår placera ut kontrollerna där man ritat in dem på kartan. Det är också en fördel om arrangören och orienterarna är överens om vilken karta som ska användas, och att orienterarna verkligen vill hitta kontrollerna längs vägen. Annars kommer orienteringstävlingen att bli ett monumentalt fiasko.
Likadant är det med arbetsmarknadspolitiken. Ska man lyckas måste man veta hur verkligheten ser ut så att man vet vilka åtgärder man ska vidta. Detta är en förutsättning för att man ska kunna sätta in rätt åtgärder för att nå målen.
När det gäller restaurangmomsen måste regeringen tyvärr ha misslyckats i verklighetsanalysen. För sänkningen har inte genererat nya arbetstillfällen i närheten av det som regeringen utlovade när man genomförde sänkningen. Om man jämför SCB:s statistik för antalet sysselsatta inom restaurangbranschen i maj 2013 med i maj 2011 så kan se att ökningen ligger på 5 800 personer. Detta i en bransch som i maj 2013 sysselsätter 144 600 personer. Ökningen är så liten att SCB inte betraktar den som statistiskt säkerställd. Denna osäkerhet förstärks ytterligare om man jämför aprilsiffran för 2013 med aprilsiffran för 2011. Mellan dessa två månader ligger ökningen bara på 400 personer. Den sänkta restaurangmomsen gav alltså i det närmaste inga nya jobb om man nu ska tro på statistiken från SCB.
Om man ska utvärdera restaurangsänkningen ur arbetsmarknadspolitiskt hänseende måste åtgärden i det närmaste beskrivas som ett fiasko. I ledaren i tidningen Östran skriver Anne-Marie Lindgren den 16 juli följande:
”Momsfloppen kan alltså adderas till alla övriga skattesänkningar, som motiverats med att de skulle ”skapa jobb”. Men som sällan eller aldrig fått effekter för sysselsättningen i nivå med kostnaderna: jobbskatteavdragen, den rabatterade arbetsgivaravgiften för ungdomar, RUT- och ROT-avdragen, den sänkta bolagsskatten.”
Frågan är ju bara vad som gjorde att regeringens orienteringstävling i form av jobbsatsning via den sänkta restaurangmomsen gick åt skogen. Var det att regeringens verklighetsanalys var så felaktig att valet av orienteringskarta var dömt att misslyckas? Eller var reformen så dåligt förankrad att orienterarna, det vill säga restaurangägarna, inte valde att följa den utstakade tävlingsbanan och struntade i de kontroller som skulle stämplas in. För den första och viktigaste kontrollen missade restaurangägarna fullständigt. De sänkta restaurangpriserna lyser i det närmaste totalt med sin frånvaro, om man bortser från snabbmatskedjor som Max och McDonalds. Och missar orienteraren första kontrollen är ju allting kört. Därmed uteblir också den efterfrågeökning som hela satsningen förutsatte.
Det är bara att konstatera att den borgerliga politiken med olika former av skattesänkningar och skattesubventioner som botemedel mot massarbetslösen inte alls fungerar. Den kartbild som man bygger orienteringstävlingen på, den förenklade teorin om att tillväxt- och sysselsättningsökningar bara handlar om att ge rätt ekonomiska incitament, inte stämmer med verkligheten.
Effektiva verktyg för att motverka arbetslöshet och utslagning handlar om betydligt mer än momsnivåer och bolagsbeskattning. En väl fungerande infrastruktur, att arbetskraften har den kompetens som kommer att efterfrågas, att stimulera den tekniska utvecklingen, utveckla långsiktigt hållbara energisystem är bara några faktorer för en långsiktigt hållbar näringspolitik som allianspartierna inte förmår hantera, och detta kommer att påverka sysselsättningen negativt under lång tid.
Sverige behöver en sysselsättnings- och näringspolitik som tar sin utgångspunkt i hur verkligheten verkligen ser ut. Men det räcker inte med det. Det gäller också att komma fram till en situation där regeringen och näringslivet är överens om vad som behöver göras. Då först kan man välja rätt karta och vara säker på att arrangörerna och orienterarna är överens om vilka kontroller som ska stämplas in för att man ska hitta fram till slutmålet. Sverige har inte råd med att fler orienteringstävlingar á la sänkningen av restaurangmomsen inom arbetsmarknadspolitiken misslyckas. Vi har helt enkelt inte råd med fortsatt massarbetslöshet.