Valfrihet är en av ledstjärnorna för den regering som nu styr vårt land. Men det är en valfrihet som nu också verkar kunna bli ett tvång. I alla fall när det gäller lagen om valfrihetssystem inom vård och omsorg.
För kommunerna hotar nu ett lagstadgat valfrihetstvång, åtminstone på hemtjänstens område. Ett tvång som inte kommer att ta någon som helst hänsyn till lokala förutsättningar. Det är viktigare med dogmer och principer än hur valfriheten för den enskilde ska fungera i praktiken. Men visst låter det bra för marknadsfixerade högeröron med en lagstadgad valfrihet för medborgarna.
Men det finns som sagt en verklighet också. I många av Sveriges kommuner är inte förutsättningarna för privata alternativ de bästa. Befolkningen är både liten och utspridd. Och skulle man nu tvinga fram privata alternativ i dessa kommuner riskerar man att situationen blir den att de privata vinstdrivna aktörerna etablerar sig i de tätbefolkade områden där förutsättningarna till kostnadseffektiva lösningar finns. Resten av "marknaden" förblir orörd från de privata aktörernas sida och förblir således ett ansvar för den offentlige utföraren, det vill säga kommunen. Summan av kardemumman är att kommunen får ta hand om den dyra hemtjänsten medan privata hemtjänstföretag tar russinen ur kakan. Annat är det i tätbefolkade kommuner med små avstånd, och i många av dessa har LOV redan genomförts.
Nu kommer säkert många med invändningen att den övriga verksamheten blir så pass mycket billigare i privat utförande att resurserna totalt sett kommer att räcka till mer. Men jag säger bara: Är det erfarenheten av valfrihetsreformerna på skolområdet? Knappast, om man ska lyssna till kommun-Sverige. Den invändning man oftast hör när det gäller friskolorna är att de drar resurser från ordinarie verksamhet samtidigt som kommunen måste ha beredskap för att ta emot eleverna om den privata aktören skulle dra sig undan.
Nu är visserligen hemtjänst en verksamhet som är mer lättplanerad än skolverksamhet. Man behöver ju inte särskilda lokaler för att kunna bedriva verksamheten så beredskapen för att ta över hemtjänstkunderna från den privata sektorn är lättare att upprätthålla här än på skolområdet. Försvararna av valfrihetsreformerna brukar såga kommunerna vid fotknölarna när de beklagar sig, över "beredskapstvånget" och svårigheterna med långsiktig planering när friskolor kan starta med kort varsel, och brukar avfärda kritiken med att detta handlar om bristande administrativ förmåga hos kommunerna. Säkerligen kommer det att låta likadant när det gäller hemtjänstområdet.
Men om man nu skall sjunga valfrihetens lov så borde väl ändå dess förespråkare vara konsekventa och löpa linan fullt ut och genomföra en verklig valfrihetslag som tillgodoser alla parters rätt till valfrihet, och då även kommunernas möjlighet till valfrihet. Om nu kommunerna inte ska få välja om man ska införa LOV eller inte, så borde väl ändå kommunerna slippa hålla beredskap för att ta hand om de som väljer privata alternativ. Kommunernas ansvar skulle i så fall bara bli att garantera finansieringen. Men inte ens regeringen vill på detta sätt ställa saken på sin spets, utan den enskilde ska alltid ha det offentliga som hängslen och livrem om det privata misslyckas med att erbjuda den service de utlovat.
Maria Larsson, den kristdemokratiska äldreministern, borde tänka till i stället för att ta kommunerna i öronen och skuldbelägga dem för att de inte frivilligt kastar sig in i kostsamma och äventyrliga LOV-experiment. Det finns viktigare saker för en äldreminister att ägna sin energi åt. Eller hur?