Det har skavt i mig under sommaren. Jag har vridit och vänt på några uttalanden av personer jag tycker om och har känt länge. De är män, vita, runt 50, god utbildning, bra jobb och ekonomi. En svensk, en amerikan.
En av dem sa något i stil med: "Jag har inget emot homosexuella, men jag är inte intresserad av deras kultur eller vad de sysslar med."
Jag blev ganska upprörd och svarade: "För mig är det precis tvärtom, jag har alltid känt mig mer välkommen i hbt-världen än i heterovärlden. Heteroparmiddagar kan ju vara skittrista, det har du ju själv sagt." Mycket mer blev inte ordat om saken och jag försökte tänka humoristisk, fast jag i själva verket kände mig sårad. Både bland mina anhöriga och nära vänner finns hbt-personer som jag umgås mycket med. Jag tyckte att min vänkrets, inklusive mig, blev nedvärderad.
I efterhand har det slagit mig att det är ett typexempel på det så omhuldade toleransperspektivet. En person tillskriver sig själv makten att tolerera homosexuella men vill inte befatta sig med dem. Människor som är ointresserade av hur andra människor lever har förmodligen ingen aning om hur exempelvis hbt-samhället kan se ut eller hur hbt-personer lever. De kan ju nämligen leva på många olika sätt. I stället förlitar de sig på stereotypa uppfattningar, till exempel spektakulära bilder från Prideparaden, och tror att alla går runt i läderbyxor och chockrosa peruker jämt.
Tolerans är ett honnörsord i talet om mänskliga rättigheter och mångfald men i praktiken innebär det att någon, ofta tillhörande en överordnad grupp, förbehåller sig rätten att tolerera det påstått avvikande. I förlängningen bidrar det rentav till segregation. Att inte vilja befatta sig med vissa människor på grund av olika egenskaper skapar isolering - man håller sig till sina egna.
Det andra tillfället dök upp ett par månader senare när jag redan ältat det första ett tag. Den personen sa: "Jag blir så irriterad när min kompis tar med sin bebis på våra luncher, folk kan ju tro att vi är ett homosexuellt par som har barn ihop och jag vill inte att folk ska tro att jag är bög."
Jag blev förbannad och sa: "Ta emot ett vänskapligt råd och gör dig av med din homofobi. Den förminskar dig." Kanske burdust sagt men det blev också inledningen till ett långt samtal. Det kom bland annat att handla om skam. Han utgick ifrån att homosexualitet är något att skämmas för. Skam i den bemärkelsen bygger ofta på en föreställning om den egna gruppens överlägsenhet och förträfflighet. Det är en slags social skam - en stigmatisering.
Vi resonerade också om vad han skulle göra om det visade sig att jag var bisexuell eller lesbisk. Detta skulle inte vara något problem, menade han, eftersom vi känner varandra sedan 20 år. Just det. Vi känner varandra som människor, inte som sexuella läggningar. Det hade aldrig slagit honom att jag kanske inte - på grund av skam - vågat berätta om min sexuella läggning. Han utgick från att jag är hetero.
Sammantaget visar de här situationerna att vänskap tar tid. Jag utgick felaktigt ifrån att de här personerna har ungefär samma hållning som jag. När så inte är fallet, hur långt ska jag sträcka mig i min tolerans av dem? Var går gränsen för att säga upp en vänskap? Det här handlar inte om olika åsikter, inte om tolerans, utan om något mycket djupare, nämligen respekt för andra människor. Respekt från deras sida - och min. Kan jag respektera de här personernas inställning? Kan jag få dem att förstå, eller ändra sig?
Jag tar det som en prövning.