När tar Europa sitt ansvar?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De shiamuslimer som den gången flydde från södra Libanon utgör i dag kärnan i Hizbollah-rörelsen, som Israel nu försöker komma åt. De nya flyktingströmmar som dagens bombningar i Libanon ger upphov till blir nästa generation motståndsmän och -kvinnor. Ännu mer beslutsamma, ännu mer radikala. När ska israelerna lära sig den läxan?
Israelerna kan tillfälligt försvaga Hizbollah militärt, men de kan inte besegra en rörelse som har stöd av en stor del av befolkningen och som är representerad i både parlament och regering och som dessutom kan påräkna stöd från Syrien, Iran och numera även trosfränderna i Irak. Detsamma gäller det palestinska Hamas. I själva verket tjänar dessa rörelser politiskt på de israeliska angreppen.
Hizbollah och Hamas måste avveckla sina militära grenar. Men det kan bara ske genom att de integreras i det politiska systemet, vilket är på gång både i Libanon och Palestina. En process som nu sannolikt kommer att avstanna. Man kan inte begära att dessa rörelser ska lämna in vapnen när Israel bombar deras länder och kidnappar och mördar deras demokratiskt valda ledare. Man har faktiskt rätt att försvara sig mot en ockupationsmakt.
Europas reaktion på de israeliska attackerna i Libanon och Gaza har varit förvånansvärt svag. I stället för att säga rent ut att jakten på några försvunna soldater aldrig kan ursäkta att Israel bombar sönder ett land och dödar
hundratals oskyldiga, mumlar EU:s utrikesministrar om "bristande proportionalitet". Europa bojkottar den demokratiskt valda regeringen i Palestina, och tycks vara berett att offra Libanons nyvunna självständighet. Samtidigt fortsätter EU att behandla Israel som gynnad handelspartner. Man bestraffar arabiskt våld, belönar israeliskt.
När ska Europa sluta knäböja för USA och börja stå på egna ben i världen? Och är det, som den gamle toppdiplomaten Sverker Åström frågar sig i en DN-artikel, nödvändigt att Sverige solidariserar sig med en politik som helt strider mot våra utrikespolitiska traditioner?