Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
På anslagstavlan framför mig har jag en löpsedel från DN hösten 1990. Med stora svarta bokstäver står: "SVERIGE SÄMST I EKONOMI I VÄSTVÄRLDEN". Den löpsedeln fick mig att på allvar engagera mig i den svenska inrikespolitiken.<br /><br /><br /><br />Under senare hälften av åttiotalet ändrades samhällsklimatet i Sverige. I press och etermedia framställdes landet, och speciellt vår välfärdsmodell, som allt mer omodern och illa fungerande. Från att ha ansetts som ett föregångsland, utmålades Sverige nu som en efterbliven avkrok.<br /><br />Speciellt minns jag Herman Lindqvists framträdanden i radio och tv. Han satt vanligtvis på ett kafe i Lissabon eller Paris och talade om Europa, dess kultur, frihet och skapande historia.<br /><br />Sverige var motsatsen. En bondhåla där man drack mjölk istället för vin och som ända sedan Gustav Wasa bröt med påven, fjärmat sig från de stora europeiska värdena. Sedan dess, och sedan han börjat läsa litet historia, har Lindkvist dock ändrat sig.<br /><br /><br /><br />Det var på något sätt som luften gick ur Sverige under senare delen av 1980-talet. Det samlade trycket från den borgerliga pressen, ubåtshysterin, och den allmänna euforin inför EU blev för starkt. Med full kraft svepte högervinden bort mycket av vad som byggts upp och drog in med avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar. Skattereformen 1990, med enorma överföringar till höginkomsttagarna, blev crescendot i denna utveckling.<br /><br />Huvudfigurerna var nationalekonomerna. Deras budskap var enkelt: Sverige kan inte längre fortsätta som förut eftersom tillväxten faller kraftigt. Och den främsta rösten i denna kör tillhörde Assar Lindbeck, en professor som, om jag inte misstar mig, härstammade från Norrbotten. Hans budskap var att Sverige halkade efter andra länder. Därför måste vi skrota vår välfärdsmodell och haka på det marknadsliberala EU-spår som alla andra länder följde.<br /><br /><br /><br />De allra flesta teg och hukade i snålblåsten. Men det fanns en, som verkligen höll emot. Han var också professor och från Norrbotten: Walter Korpi. I artikel efter artikel visade han att ekonomerna hade fel: Sverige halkade inte efter. Trots våra höga skatter, och trots våra generösa välfärdssystem var den svenska tillväxten helt i nivå med jämförbara länder.<br /><br />Politiskt sett förlorade Korpi - samhället vreds kraftigt åt höger under slutet av 1980-talet. Men senare forskning har gett honom rätt. Vi behöver inte välja mellan jämlikhet och välstånd: välfärdssamhället kan mycket väl förenas med god tillväxt. Detta är den sanning som kommer att bestå, trots borgerlighetens envetna motkampanj.<br /><br />Det är som Lincoln en gång sade: "Man kan lura en del av folket hela tiden, och en liten tid kan man lura hela folket. Men man kan inte lura hela folket hela tiden". Välfärdssamhällets tid är inte förbi.
