Häromdagen läste jag i tidningen att det centerpartistiska kommunalrådet i Uppsala, Stefan Hanna, tyckte att man kunde införa en skatt på överviktiga. Undertonen i det han skrev på sin blogg kunde bara tolkas på ett sätt. Överviktiga väljer sin egen situation och genom detta val belastar de samhället i högre grad än vad andra gör, och för detta ska de beskattas hårdare. För vissa kan säkert ett sådant resonemang verka helt logiskt. För Stefan Hanna gjorde det uppenbarligen det, även om han sedan gjort en pudel i frågan och raderat ut sitt blogginlägg. Men den fadda eftersmaken lever ändå kvar, för om han inte haft den åsikten skulle han aldrig ha uttryckt sig som han gjorde.
Men det är ändå föraktet i hans syn på oss överviktiga som är värst. Uppenbarligen är vi bara något som ligger samhället till last, och för det ska vi både skämmas och beskattas extra. Effekten av hans utspel är framförallt en skuldbeläggning av den som inte passar inte i normen. Vi har valt det själva. Och är vi nu så dumma att vi väljer att vara överviktiga så ska vi minsann göra rätt för oss.
Det värsta är ju att detta inte är ett enskilt fenomen, utan något som alltmer börjar sättas i system i det nya Sverige som nu växer fram. Skuldbeläggning och skam har alltmer kommit att bli politiska verktyg. Det är ett sätt att hantera samhällsproblem. Vi har sett det mycket tydligt när det gäller de arbetslösa. Arbetslöshetsproblemet är inte ett samhälleligt problem som beror på strukturella faktorer utan är framförallt ett problem som ligger hos den enskilda individen. Med sänkta trösklar (sänkta ersättningsnivåer)och höjd motivation (via coacher) ska den enskilde ta sig ut på arbetsmarknaden.
Men för att kunna nå så långt som man gjort i omdaningen av synen på arbetslösheten så började man med att skuldbelägga människor för att de är arbetslösa så att de skäms. För människor som skäms är så mycket enklare att hantera. Den andra sidan av myntet är ju att samtidigt som människor börjar skämmas så ökar de mentala spärrarna hos övriga för att se ner på och förakta dessa människor som skäms. Det blir på något sätt "tillåtet" att jaga dessa människor som inte skaffar sig ett jobb, för problemet ligger ju hos dem själva.
Även när det gäller sjukförsäkringssystemet har skuldbeläggningen varit ett verktyg i samhällsomdaningen. Genom att utmåla stora delar av det kollektiv som är sjukskrivna som potentiella, närmast troliga, fuskare så har det blivit tillåtet att slå hårdare mot denna grupp. Debatten har alltmer kommit att präglas av tongångar om att ökad motivation att ta sig tillbaka till jobb är framgångsvägen. Än en gång individualiseras problembeskrivningen. Och genom den mer eller mindre systematiska attack mot de som uppbär stöd från sjukförsäkringen har man fått dem att känna skuld mot samhället. Det gör dem svagare - och mer lätthanterliga.
Naturligtvis hårddrar jag nu detta. Men det är för att tydliggöra vilken förändring som håller på att ske i vårt land. Genom att göra i grunden samhälleliga problem till problem hos de enskilda individerna blir det också en skuldbeläggning av dessa människor. De får det skrivet på näsan att de ligger samhället till last och detta leder till att de känner skuld och skam.
Men Stefan Hanna går längre än de flesta i sina tankar. Han tycker att bidragsfuskare, efter avtjänat straff, ska kläs i hyenadräkter och tvingas schavottera utanför köpcenter. Något som närmast får en att tänka på gamla tiders skampålar. Man kan undra vad Stefan Hanna kommer på härnäst för att skuldbelägga människor och få dem att skämmas ögonen ur sig inför "samhällsbärarna".