En av de frågor som stått i fokus på ett särskilt sätt under den socialdemokratiska partikongressen är den skyhöga svenska ungdomsarbetslösheten. Och det är inte underligt. Den är så skrämmande hög att man helst skulle vilja göra som regeringen gör, nämligen sluta tänka på den. Att liksom strutsen få sticka huvudet i sanden och låtsas som om den inte finns. Men nu är det ju så att det här med att strutsen sticker huvudet i sanden är en myt. Så man kan ju inte göra så. Man måste hålla huvudet högt och skåda ut över det elände som möter dagens unga.
Efter några turer så valde till slut den socialdemokratiska partistyrelsen att vika sig för det tryck som SSU lyckats skapa gentemot partiledningen för att få med den på den så kallade nittiodagarsgarantin för ungdomar. Det är bra jobbat av SSU. För vi vet alla att det är i inledningen av en arbetslöshet som det är möjligt att göra något åt situationen. Ju fler dagar en människa, och då i synnerhet en ung människa, befinner sig i arbetslöshet, desto svårare blir det att se till att den arbetslöse kan återinträda på arbetsmarknaden. För var dag som går så urholkas personens konkurrensförmåga. För varje dag som går urholkas den arbetslöses självkänsla och självförtroende allt mer. Och om du slutar tro på dig själv och din egen förmåga blir det allt svårare att övertyga en arbetsgivare om att du är klippt och skuren för det jobb han eller hon kan erbjuda.
Nu går inte utvecklingen alls åt rätt håll. Den svenska regeringens politik är ett fullständigt misslyckande på denna front. Man bröstar upp sig och slår på de dundrande varningstrummorna när socialdemokratin ifrågasätter nyttan av de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar och hävdar att den socialdemokratiska politiken kommer hota tiotusentals ungdomsjobb. Men arbetsgivare anställer inte personer för att de är billiga att anställa. De anställer för att de har behov av arbetskraft. Det ska man komma ihåg.
Hur har då utvecklingen sett ut under de senaste åren i våra älvdalskommuner? Inte mycket bättre än på andra håll i vårt rike. Undantaget är Arjeplog där faktiskt ungdomsarbetslösheten sjunkit marginellt mellan år 2008 och 2012 från 12,4 procent till 11,3 procent medan den samlade arbetslösheten ligger på 6,5 procent 2012 efter att endast ha ökat med 0,2 procentenheter från 2008. I Arjeplog är det statistiska underlaget dock så litet att en person gör stort utslag i statistiken, så i praktiken behöver samma antal arbetslösa ungdomar inte med nödvändighet ge samma procentsats vid två mättillfällen. Men Arjeplog utmärker sig positivt även genom att ej uppvisa någon långtidsarbetslöshet bland ungdomar i åldern 18-24 år. Om det beror på att Arjeplogs starka vintersäsong bryter längre arbetslöshetsperioder för ungdomarna eller om arbetsförmedlingen arbetar mer effektivt här vore intressant att veta.
I övriga älvdalen är läget värre. I Arvidsjaur har arbetslösheten i åldrarna mellan 18-24 ökat från 15,4 procent till 23,0, och i Piteå från 14,0 procent till 23,1. Detta trots att den totala arbetslösheten ökat i långt mindre utsträckning och ligger på 9,3 procent i Arvidsjaur år 2012 (en ökning med 3 procentenheter) och i Piteå på 8,6 procent (en ökning på 2,5 procentenheter). I Älvsbyn ökade ungdomsarbetslösheten från 15,2 procent år 2008 till 17,8 procent år 2012. I Älvsbyn har däremot den samlade arbetslösheten i det närmaste fördubblats från 5,7 procent till 10,1 procent.
Hur som helst är siffrorna skrämmande. Nästan var fjärde ungdom i åldrarna 18-24 år i Piteå och Arvidsjaur går utan arbete, var sjätte i Älvsbyn och var nionde i Arjeplog. Det är inget annat än ett enormt samhällsproblem. När ska dessa ungdomar få börja sin frihetsresa som unga vuxna som kan försörja sig själva och ta eget ansvar för sina liv om de inte får ett arbete? Det är vad ungdomsarbetslösheten ytterst handlar om. Hur kommer deras syn på samhället att se ut, när de fått se baksidan av våra misslyckanden? Kommer deras tro på framtiden att bli oförbrukat fri, som Ted Gärdestad sjunger? Därför måste prio ett ligga på att ingen ung människa ska gå utan arbete längre än nittio
dagar. Sedan måste frihetsresan få en chans att ta sin start.