En byggsten i den Reinfeldtska arbetsmarknadspolitiken är att de arbetslösa ska stimuleras att ta steget ut på arbetsmarknaden, och att trösklar som hindrar de arbetslösa att ta detta steg ska tas bort. I teorin låter detta verkligen bra. Det är också på dessa grunder som svensk arbetsmarknadspolitik tidigare har vilat. Men slutsatserna kring hur man åstadkommer detta har varierat övertid och tar sin utgångspunkt i ideologiska ställningstagande.
Här på ledarsidan har vi diskuterat detta många gånger, särskilt då vad stimulans och sänkta trösklar innebär. Analysen av individens grundsituation skiljer sig inte särskilt mycket mellan blocken. Det handlar om att den enskilde ska ges goda förutsättningar att kunna ta ett jobb på den öppna marknaden och ju längre frånvaron från arbetsmarknaden är desto svårare blir det att komma tillbaks till arbetsmarknaden. Slutsatsen blir att slussa tillbaka de arbetslösa till arbetsmarknaden så snabbt som möjligt. Men där tar likheterna till stora delar slut i den arbetsmarknadspolitiska analysen.
Med dagens arbetsmarknadspolitiska analys står inte problemen att finna i strukturella problem på arbetsmarknaden, som brist på arbetstillfällen, skillnader mellan arbetskraftens kompetensbild och de krav på kompetens som arbetsgivarna ställer och hur dessa strukturella problem ska överbryggas. Borgerlig analys fokuserar i stället på individens egna problem med att hitta och acceptera ett nytt jobb. Det handlar om att förändra individens motivationsbild så att den passar gentemot de jobb som finns att tillgå, exempelvis så att man kan acceptera ett jobb som inte matchar den utbildning och kompetens man har. Detta i stället för att arbetsmarknadspolitiken ska gå ut på att maximera utfallet av varje enskild persons kompetens och motverka samhälleligt kompetensmässigt slöseri. De sänkta trösklarnas politik handlar inte i huvudsak om att överbrygga klyftan mellan den arbetslöse och arbetsmarknaden genom utbildning och kompetenshöjning genom arbetsmarknadsutbildningsinsatser, utan mer om sänkta ersättningar så att den enskilde tjänar på att ta vilket jobb som helst, när som helst och utan matchning mot kompetens.
Den borgerliga politiken kan vara direkt kontraproduktiv. En välutbildad människa som måste ta ett enklare jobb kommer på papperet visserligen närmare arbetsmarknaden, men i verkligheten ökar avståndet till det rätta jobbet utifrån kompetens. Den kompetens denne arbetslöse bär på devalveras alltmer ju längre tid det tar innan hans eller hennes kompetens nyttjas på rätt sätt.
Det är här FAS-3 blir ett så farligt inslag i den svenska arbetsmarknadspolitiken. I stället för praktiskt uppehållande av kompetens i form av praktik och beredskapsarbeten med riktiga och kvalificerade arbetsuppgifter som syftar till att upprätthålla och utveckla den arbetslöses kompetens blir FAS- 3 mer en väg mot tappad kompetens. Poängen verkar mest vara att bryta den sociala isolering som arbetslöshet kan innebära, vilket i alla fall är en poäng. Men annars verkar det mest vara arbetsgivaren som är vinnare i FAS-3 i denna bidragskarusell. Men det finns bättre sätt att använda dessa pengar. Kompetensutveckling för den arbetslöse har alltid varit det som gett bäst effekt - inte kompetensavveckling i FAS-3. Därför måste FAS-3 fasas ut. Men när tänker regeringen ta förnuftet till fånga?