En av borgerlighetens stora käpphästar har varit olika valfrihetsreformer inom offentlig sektor. Medborgaren ska själv kunna välja utförare fritt, och därmed ska också ersättningen följa med medborgaren. Detta kan på många sätt synas vara ett ganska tilltalande system där den enskilde sätts i centrum, och kan absolut medföra fördelar för vissa medborgare, men långt ifrån alla.
Effekterna av genomförandet Lagen om valfrihetssystem, (LOV), har inte utvärderats i någon högre grad, och innan reformen genomfördes gjordes inte heller några konsekvensanalyser över vilka effekter reformen skulle komma att medföra. Detta är i sig inte särskilt konstigt eftersom grunden för genomförandet av valfrihetsreformen var starkt ideologiskt färgat. Det handlade i grunden om att genomföra ett systemskifte inom den offentliga sektorn. Eftersom fundamentet för reformen var strikt ideologiskt har alliansregeringen inte heller sett någon större anledning att utvärdera hur reformens utfall blivit. Den enskildes möjligheter att välja går nämligen före allt annat för alliansen.
Intressant är dock att den rapport som SNS publicerade under hösten, "Konkurrensens konsekvenser - vad händer med svenskt välfärd?", inte pekade mot att den ökade konkurrensen inom offentlig sektor lett till ökad kvalitet eller ökad effektivitet. Slutsatserna i rapporterna ledde till stor uppståndelse i media, framför allt bland borgerliga politiker och ledarskribenter som i det närmaste totalsågade rapporten. Men ledde diskussionen fram till några krav på fördjupade analyser. Icke. I stället såg man till att förpassa rapporten in i glömskans mörka valv.
Sveriges Radios program Kaliber har däremot granskat hur LOV hanterats runt om i vårt avlånga land, och har funnit att systemen spretar oerhört mycket. Lagen föreskriver nämligen ingen enhetlig modell utan det enskilda landstinget kan utforma sin egen ersättningsmodell. Politikerna i Stockholms läns landsting har valt en modell som i grunden bygger på antalet läkarbesök. Statistiskt kan man konstatera att en stockholmare besöker läkare i långt högre grad än genomsnittssvensken, trots att man statistiskt sett är friskare än medelsvensson. Visst vore det intressant att undersöka om det finns något samband, eller om stockholmarnas höga antal läkarbesök beror på andra faktorer än valfrihetssystemet.
I andra landsting, exempelvis Skåne har man valt att grunda ersättningen på antalet diagnoser. Här är risken för överdiagnostisering något som borde studeras. För som det brukar sägas i olika deckare och kriminalserier på tv så ska man följa pengarna. Patienten har nämligen blivit en kund som endera är lönsam eller inte, en inkomstkälla som i vissa fall är värd att satsa på och i andra fall inte alls.
Den stora faran med LOV är att vården blir allt mer ojämställd och inte grundas på faktiska behov, utan mer på upplevda behov. De patienter som objektivt sett behöver mest, framför allt multisjuka äldre, är de som missgynnas i detta system. De kostar nämligen mer än de smakar. Det är verkligheten bakom alla glassiga och fina valfrihetssystem. I stället för att de stora resurserna går till dessa patientgruppers stora behov av vård går nu mycket i stället till patienter med lindriga men lönsamma åkommor. Sedan ska man inte heller glömma den geografiska snedfördelning av vården som valfrihetssystemen riskerar att leda till. När överetableringarna ökar i befolkningstäta delar av landet blir det mindre över till solidarisk medfinansiering av vården i glesare delar. Så valfriheten gynnar inte alla. Det kan man med lätthet konstatera.