När pendeln svänger
Matchstart. Efter Högfors och Bankeryd har de fyra borgerliga partiledarna trott på en klockren borgerlig valseger den 17 september 2006. Efterhand som tiden gått, och opinionsmätningarna börjat peka åt fel håll, har den höga stämningen inom högeralliansen blivit något mer dämpad. Nu är det match.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Enligt den borgerliga partiernas gemensamma analys av nuläget i svensk politik är s-regeringen trött och sliten och med en statsminister som helst vill fylla sina dag med skogsvandringar vid sin egendom i Sörmland.
Det mesta av energin åtgår till att kritisera det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet och den politik som förs. Då spelar det ingen roll att konjunkturen pekar uppåt och att regeringen tillsammans med stödpartierna trots allt har en liten, men ändå majoritet i väljaropinionen.
Nu gäller det ta nya tag. Göran Hägglund hoppas att slopad fastighetsskatt ska bli högeralliansens vinnande recept. Samtidigt som ingen vet vad som ska komma istället för villaskatten, och än mindre hur de 30 miljarder som ett borttagande av skatten kostar statskassan ska kunna ersättas. Man anar samma ekonomiska moras som senast när borgerligheten regerade.
Maud Olofsson har många järn i elden. Hon vill avreglera det svenska arbetslivet; bort med trygghetslagarna och fritt fram för arbetsgivarna att välja och vraka och avskeda. Angrepp på facket får vi höra, men kritik mot näringslivet. Icke. Timbro-centern har kommit för att stanna. Sådant som den nye kollektivavtalskramaren Fredrik Reinfeldt inte vill ta i sin mun u låter han nu fru Olofsson predika. Medan han själv kallar sitt parti för allt från de nya moderaterna till det nya arbetarpartiet. Ny förpackning, men samma gamla politik.
Folkpartiledaren Lars Leijonborg ljuger om förhållanden inom den svenska skolan, som förstås är mer än usla, vilket fått lärarförbunden och elevorganisationerna att gå taket. Ska man vinna val får man förstås ta risker, men det är säkrast hålla sig till sanningen, Leijonborg.
Moderaterna är just nu större än de övriga tre partierna tillsammans. Fredrik Reinfeldt är ohotad som borgerlighetens nya hopp och det är han som ska hålla i ratten. Samtidigt pågår den borgerliga kannibalismen, där ett parti tar för sig på de övriga tres bekostnad. Inte ens Maud Olofsson har lyft från sina fem-sex procent.
Visst kan man enas i samarbetsgrupper och i vissa frågor. När det kommer till kritan är det ändå slutligen kampen om väljarna det gäller. Inget parti vill förlora sympatisörer på någon annans bekostnad. Då står varje parti för sig.
Så när trovärdigheten i samarbetet mellan socialdemokraterna, och dess samarbetspartier ifrågasätts, finns det större anledning för högeralliansen att fördjupa analysen kring den egna situationen.
Att det mesta i Sverige håller på att gå snett är något som de borgerliga partierna är helt överens om. Från ekonomi till välfärd. Det bestämde man sig för i Bankeryd, men den snabbtillverkade kartan stämmer inte helt överens med verkligheten. Så är det bara.
Vi kan förvänta oss en riktigt häftig valrörelse. Med två tydliga alternativ för väljarna att ta ställning till. Det känns faktiskt riktigt bra.