Musiken strömmar ur högtalaren i mina drömmars fabrik. Jag nynnar med till tonerna av Sareks låt- Genom eld och vatten. Texten för mig tillbaka till den 18 juni 2011 när jag inför min familj och mina vänner lovade mannen i mitt liv att älska honom i nöd och lust. Kärleken har drabbat mig. På riktigt. Vi träffades för snart 6 år sedan när mitt liv var minst sagt kaotiskt. Jag var en 22-årig "ny"-separerad student som flyttat hem till mina föräldrar. Ensamstående med en liten flicka på 10 månader och en tung ryggsäck som de sista åren fyllts på med smärta, svek och lögner. Trots detta såg han något hos mig som jag själv inte kunde se längre. Det som jag tappat bort någonstans på vägen. Den personen som bodde långt där inne i mig, men som var rädd för att älska igen, rädd för att öppna upp dörren och släppa in en ny person i mitt liv. DEN såg han. Den blonde killen från Göteborg. Han som sen skulle bli Han med stort H.
Jag brukar tänka att allt i livet har en mening. I efterhand när jag fått perspektiv på det som varit, så inser jag att jag inte skulle ändrat något. För då hade jag kanske aldrig fått uppleva den kärlek jag har runt omkring mig idag.
Under 2012 har flera av våra vänner valt att gå skilda vägar i livet. Separerat. Det jag själv valde att göra för 6 år sedan. Det får mig att fundera över min relation som jag har nu. Där det inte finns någon tvekan. Det där som jag kände i början. Rädslan. Inför att våga älska igen. Öppna upp. Släppa in. Det får mig att fundera över vad det är vi söker i en relation. Jag vet vad jag vill ha, vet du? Jag tänker på vilket liv vi föreställer oss att vi vill ha. Alla vill inte samma och det är ok. Det viktigaste är att du vet vad DU vill.
Jag kan fortfarande minnas Dan Berglunds stämma vråla ur vår skivspelare hemma när veckostädningen av mitt barndomshem var igång. Mamma sjöng, pappa sjöng och vi barn sjöng också med: “Johan och Johanna träffade varandra. Och vips var Amor framme och sköt sin röda pil Så lova dom att aldrig skilda vägar vandra. Uppå livets gröna och solbelysta stig. Jag ska bara knega - sa Johan till Johanna. Aldrig ska jag dricka - vi ska spara varje peng Vi ska sätta bo - vi tar banklån medsamma. Skaffar fräna möbler och en stilig dubbelsäng.."
Men visste vi egentligen vad det var vi sjöng? Om en relation som var rolig, spännande, romantisk men som sen blev vardag. Det där läskiga ordet som många fasar för. Vardag. Vardag som innebar; Barn, jobb, villa, förskola, skola, disk, tvätt, fredagsmys, träningar, räkningar, barnvakter, konflikter, föräldramöten, gonattsagor, tidiga mornar, gräsklippning, vakna nätter. Att ha en relation kan ibland kännas som att driva ett företag. Vi planerar, gör scheman. Var är du då? Var är jag då? Ska jag hämta? Ska du? Behöver vi barnvakt?
MEN, så kommer de där stunderna när vi bara får vara, vara med varandra och komma ihåg varför det är VI. Då den där känslan i magen finns där som säger att vi hittat hem. Du och Jag. Till varandra. En relation behöver näring, som allt som växer. Kärlek, värme och energi. Det ligger hos mig om jag vill att vår kärlek ska vissna eller blomma för evigt!