Sittande på flyget på väg mot den trettiosjunde partikongressen i Göteborg började dagen med kaffe i vrångstrupen. Utan att ta en extra dos betablockerare och blodtryckssänkande medicin loggade jag in på flygplanets wifi för att kunna läsa lite morgontidningar och kolla av det senaste på Facebook. Det var då det hände. En statusuppdatering skriker ilsket och fångar mitt odelade intresse. Ledarskribenten på Folkbladet i Norrköping, Widar Andersson, skriver följande: "Ska ni bara läsa en sak i dag så föreslår jag PJ Anders Linders ömsinta och insiktsfulla text om "Grå, grå känslor i natten" på Svenskans ledarsida. Något av det bästa jag läst i kortformat på temat ’Vad är socialdemokratin?’"
Vad är det då den mörkblåe PJ Anders Linder skriver som tilltalar Widar Andersson så? Linders ledare inleds med följande ord: "Hur ska det gå för Partiet? På Aftonbladets och Dagens Nyheters kulturredaktioner är man orolig för Socialdemokraterna till den grad att man i går gav utrymme åt varsitt väldigt manifest i tio punkter. Där argumenterar Göran Greider (AB) för att Socialdemokraterna ska börja tycka som Vänsterpartiet, medan Daniel Suhonen (DN) vill ha en renässans för 1960-talets drömmar om den aktivistiska och allomfattande politiken. Jag kan tänka mig att de bägge profeternas budord slår an en sträng hos ett och annat ombud. Fast det skulle ändå förvåna om riksdagsledamöterna och kommunalråden hellre satsar på vänsterism och romantik än pragmatism och realism."
Längre fram i texten kan man läsa: "Stefan Löfven och Magdalena Andersson må vara flera nyanser gråare, men å andra sidan är många av Socialdemokraternas finaste stunder grå: verklighetsförankrade och rejäla. Om det är något de skulle ha glädje av är det en ny tids sådan nimbus av duglighet och pålitlighet. En socialdemokratisk Per Schlingmann av 2013 års modell kan låta Internationalen vila och ge Tomas Ledin bra betalt för en ny version av en klassiker: ’Grå grå känslor i natten.’"
Det som Linder på Svenska Dagbladet helt förståeligt hyllar är den betonggrå pragmatism och den betonggrå triangulering som präglar det socialdemokratiska partiets politik just nu. Detta innebär nämligen i stora drag att den svenska politiken under en socialdemokratisk regering skulle bli ett fåtal nyanser ljusare grå än den politik som regeringen Reinfeldt för. Att detta också skulle tilltala Widar Andersson är knappast någon större kioskvältare heller. Men frågan är bara om det är en betonggrå socialdemokratisk politik som medlemmarna och väljarna efterfrågar. Svaret är nej. I stället efterfrågas en tydlig konfliktlinje i den svenska politiken som verkligen visar på att det gör skillnad om du röstar rött eller blått. I ett Sverige där politiken handlar om maximalt femtio nyanser av grått finns bara en stor vinnare, nämligen det populistiskt främlingsfientliga Sverigedemokraterna. De kommer i ett sådant läge att upplevas av allt fler väljare som det enda riktiga alternativet till den betonggrå smet som de övriga partierna utgör. Detta trots att alla som granskar deras politik lite mer grundligt med lätthet inser att deras "alternativ" är ett luftslott som saknar substans och trovärdighet.
De trehundrafemtio ombud som nu är samlade i Göteborg har all möjlighet att skingra de betonggrå orosmoln som finns på den socialdemokratiska himmelen och sätta en klart tydligare röd ton på den socialdemokratiska politiken. Detta skulle på intet sätt försvaga Stefan Löfven i hans roll. Med ett avsevärt tydligare och skarpare budskap kommer Löfven i stället att i ännu högre grad framstå som ett statsministerämne av rang som på allvar kan utmana Fredrik Reinfeldt i förtroendeligan. Så de socialdemokratiska kongressombuden behöver inte vara det minsta oroliga för att ta mer radikala ståndpunkter än vad partiledningen lägger som förslag. Att i alla lägen stryka partistyrelsen medhårs är bara att göra dem en björntjänst.