På trettondagsaftonens eftermiddag ringde min telefon. Det var ett mobilnummer som jag inte kände igen. Föga anade jag hur känslosamt och berörande samtalet skulle bli när jag svarade i mobilen. Men det var på många sätt ett omtumlande samtal.
Kvinnan i andra änden på linjen var i sextiofemårsåldern och rösten sprack då och då av förtvivlan. Hennes berättelse handlade om en förlorad tro på det svenska samhället och hur demokratin ska kunna skydda den vanliga människan mot kapitalets övertag. Det var en berättelse om den lilla människans maktlöshet och känslan av att inte bli tagen allvar.
Nej, den här gången handlar det inte om någon sjuk människa som har blivit utkastad ur sjukförsäkringen, eller om någon arbetslös som blivit utförsäkrad. Men i grunden handlade det nog om samma känsla av att ha blivit sviken och övergiven av samhället.
Nej, den här gången handlade det om den förtvivlan som processen kring etableringen av vindkraftsanläggningen i Markbygden givit upphov till, och den oro inför framtiden som hon kände. Men framförallt handlade samtalet om känslan av att hela processen var avgjord innan den ens startade, och innan någon "vanlig" människa ens visste att tankarna fanns.
Men det som berörde mig mest var berättelsen om känslan när hela grundtryggheten slås i spillror, och planerna inför hur man ska få njuta av lugnet i fritidshuset på ålderns höst grusas i det hus man renoverat under tjugo års tid och där man strävat efter att allt ske i harmoni med naturen runtomkring. Och nu så kommer hela livsmiljön att bli totalt förändrad och kommer helt att domineras av dessa vindkraftverk en masse. Det är lätt att sätta sig in i den förtvivlan hon och hennes man nu känner. Den oas av frid och skönhet som de skulle ha på ålderns höst kommer nu mer eller mindre att ligga i ett industrilandskap.
Men man kan inte hindra utvecklingen och bara stå på bromsen säger nog en del av er som läser. Det är inte heller min poäng. Min poäng är att den känsla av maktlöshet och förtvivlan som kvinnan som ringde känner är beviset på ett gigantiskt demokratiskt misslyckande. Det måste vi lära oss något av.
Processerna måste förändras så att olika intressen får en möjlighet att delta på lika villkor. Den utredning kring vindkraftsetableringen som gjorts i Piteå visar på att möjligheterna till inflytande i den process som varit har varit mycket snedfördelade. Det föder hos den lilla människan en lättförståelig misstanke om att hela processen skulle vara riggad för att underlätta exploateringen. En sådan situation tjänar ingen på, och då de kommunala företrädarna allra minst. Det är mycket olyckligt.
Men hur ska man då kunna skapa en process som är mer demokratisk än som processerna nu fungerar på de flesta håll i vårt land, där exploatören tveklöst har ett försprång och ett övertag i hela planprocessen? Den enda lösningen jag ser är ett fördjupat översiktsplanearbete där man, innan någon exploatör är inblandad, förutsättningslöst prövar olika intressen mot varandra och försöker hitta en plan för markanvändningen som har största möjliga förankring bland medborgarna. Då har man möjligtvis en chans att kunna minimera riskerna att medborgare känner att de inte kan påverka och att ingen lyssnar på dem, att man inte ställs inför fullbordat faktum och bara har att gilla läget. Det tjänar alla på.