En av de stora utmaningarna för det svenska välfärdssystemet är effekterna av att befolkningen lever allt längre samtidigt som man med medicinteknik kan behandla, alternativt lindra, allt fler sjukdomar allt högre upp i åldrarna samtidigt som de samlade samhällsresurserna är begränsade. Detta leder till allt fler etiskt svåra ställningstaganden. Ställningstaganden där medicinska bedömningar ibland kommer i konflikt med samhällsekonomiska bedömningar. Dessa problem har eskalerat utan att vi egentligen fört någon grundligare samhällsdebatt kring detta. På så sätt är det bra att frågan om subventioneringen av Zytiga kommit upp till diskussion.
När Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) nu föreslår att läkemedlet Zytiga, som kan förlänga livslängden för äldre män med prostatacancer, inte ska ingå i läkemedelsförmånen är motivet att patienterna ofta är äldre, med en genomsnittsålder på sextionio år, och därmed inte kommer att börja arbeta igen. Den förlängda överlevnaden leder således till ökade samhällskostnader.
I en kommentar till Svenska Dagbladet sade Niklas Hedberg på TLV att formuleringen är olycklig, men att verket bara följer lagen som säger att alla konskevenser av en behandling måste vägas in i ett "samhälleligt helhetsperspektiv". I ett pressmeddelande från TLV under måndagen försöker man nyansera sitt ställningstagande och skriver:
"Frågan om prioriteringar har nyligen blivit aktuell på grund av att vi uttryckt oss olyckligt i ett kunskapsunderlag till SKL, Sveriges kommuner och landsting. Här kunde man få intrycket att pensionärers hälsa inte är lika mycket värd som andras vilket vi definitivt inte anser. Däremot tar vi hänsyn till om människor till följd av en läkemedelsbehandling kan börja arbeta. Detta är minst lika relevant för unga patienter som drabbats av en svår livshotande sjukdom som för äldre."
Det är naturligtvis bra att TLV klargör att äldres hälsa inte är mindre värd än vad yngres hälsa är. Problemet är bara att det inte räcker att stanna därvid. Fortfarande gäller att TLV tar hänsyn till om människor till följd av en läkemedelsbehandling kan återgå till arbete. Det finns en inbyggd fara i ett sådant resonemang då effekten av ett sådant resonemang mycket väl kan bli ren åldersdiskriminering. Det kan på inga grunder accepteras.
I fallet med medicinen Zytiga blir den yttersta effekten, om den faller utanför förmånssystemet, att den med goda ekonomiska resurser har råd köpa medicinen själv och därmed förlänga sitt liv medan den fattige, som är beroende av samhälleligt stöd för att köpa medicinen, får avstå från medicinering med för tidig död som följd om inte samhället i någon form ställer upp. Men det blir väl som med så mycket annat i dagens Sverige en fråga att kommunerna får täcka upp via försörjningsstödet när regeringen sviker.
Nu ligger ansvaret i denna fråga på lagstiftaren i stället för på den myndighet som har att tillämpa lagstiftningen. Så det är inte TLV som ska ställas till svar. Det är riksdag och regering. Dessa måste nu skyndsamt ta initiativ för att förändra lagstiftningen på ett sådant sätt att det klart och tydligt framgår att mediciner som förväntas kunna förlänga livslängden hos obotligt sjuka patienter ska ingå i läkemedelsförmånen oavsett ålder på patienten. Ett liv får nämligen aldrig reduceras enbart till en kostnadspost i en kalkyl. Själva livet har ett värde i sig.
Men frågan om hur vi ska använda oss av våra gemensamma resurser på bästa sätt måste diskuteras på djupet, särskilt i tider när resurserna aktivt minskas genom ett lägre skatteuttag. Mindre skatteintäkter innebär nämligen per definition att det finns mindre pengar att fördela. Det hänger liksom ihop.