Det är torsdag morgon. Solen har letat sig fram genom en springa mellan gardinerna. Jag öppnar mina ögon och möter ljuset. Känner hur jag fylls av energi. Känner mig redo för en ny dag. Som ett litet barn på julafton när jag undrar vad denna dag har att erbjuda. Jag befinner mig nere på Fuertaventura på mitt livs första träningsresa.
Jag bokade resan i somras, då jag befann mig i Barcelona. Satt på hotellet och bläddrade i tidningen ToppHälsa. Då såg jag resan. Den 3 november från Luleå till Fuertaventura. Jag tvekade inte en sekund. Den resan skulle bli min. Ungefär 10 minuter senare var allt bokat och klart. Varför skulle jag vänta?
Jag hade inte så mycket förväntningar innan jag åkte hit. Såg bara fram emot en resa som jag själv skulle äga dagarna på. En ny vän att lära känna. Dagar som jag skulle fylla med det som föll mig in. Träning, vila, promenader, god mat och nya människor. Harmoni.
Det som jag fick var allt detta och så mycket mer.
För några år sedan så var ingenting självklart i mitt liv. Varje dag när jag vaknade förde jag en kamp med mitt inre. Jag intalade mig att jag var stark nog att klara av den vardagen mina ögon mötte varje morgon. För visst var jag stark, visst fanns det en mening med att det hände just mig. Tiden här nere på Fuertaventura har gett mig möjligheten att resa bakåt till mitt förflutna, se in i min framtid men också fått mig att vara här, precis i detta nu. Jag har skrattat och gråtit. På ett bra sätt, sådär som kroppen och själen behöver ibland. Rensa ut.
Ordet som gång på gång kommit till mig under denna resa är tacksamhet. Tacksamhet mot mig själv. Tacksamhet över att jag klarar så mycket mer än jag tror själv. Tacksamhet för att jag inte låter mina rädslor styra mig. Tacksamhet för att jag under denna resa utmanat mig själv på flera plan. Både känslomässigt men också fysiskt. Jag är tacksam över att jag vågade prova Yoga, fastän jag var skeptisk. Det visade sig ge mig mer än vad jag någonsin hade kunnat ana innan. Jag är stolt över att jag följde med på cykeltur rakt upp i bergen, även om jag var livrädd hela tiden. Jag är tacksam över att ha fått lära känna ännu fler inspirerande människor i mitt liv.
En annan tanke som slår mig många gånger under denna resa, när tiden finns för reflektion och eftertanke, är att mitt liv kunde blivit så mycket mer annorlunda. Att jag kanske inte ens hade funnits om det inte hade varit för min inre styrka som bor i min kropp. Som den där dagen i mars 2007 fick mig att bli min egen livräddare. Dagen i mitt liv då jag insåg att jag visst var Någon. Den dagen återtog jag kontrollen över mig själv och mitt eget liv. Den dagen vann jag den viktigaste strid jag någonsin haft i livet. Den dagen slutade jag att bara ägna var dag till att överleva och började leva mitt liv. MITT liv.
Mörkret har nu lagt sig över Playitas och i vårt hotellrum lyser bara ljuset från min dataskärm. Jag hör min nya väns tunga andetag. Hon sover redan gott. Och ikväll somnar jag med ett leende på läpparna och inser hur glad jag är att jag är just jag! Just nu är livet helt enkelt på TOPP!