Det finns lägen när man som medborgare måste kunna lita på samhällets omsorg och inte minsta tvivel får finnas om att samhället verkligen sätter den enskildes bästa i första rummet. Detta är nog alla överens om. Ändå så klarar vi inte att leva upp till detta . Vad beror det på och varför brister plötsligt den kedja där varje länk verkligen måste hålla?
Under senaste tiden har det i media uppmärksammats en rad fall där samhällets omsorgskedja i någon form brustit. Dessa fall är inte exempel på samma fenomen utan det enda de har gemensamt är att kedjan på något sätt brustit där den inte får brista. Den smärta, obehag eller skada som dessa fall inneburit för den enskilde varierar i grad, men allvaret i bristerna är egentligen omöjligt att gradera. Bara risken att kedjan ska kunna brista är allvarlig nog.
Ett av de fall jag tänker på är den unge mannen som med andnöd ringer efter ambulans och inte blir tagen på allvar. I ett läge där man som enskild befinner sig i sådan nöd att man ringer 112 och vill ha hjälp i form av ambulans så befinner man sig i en sådan utsatt situation att kedjan aldrig får riskera att brista. Den unge mannen nekas hämtning av ambulans och när sedan läkaren som ska ringa upp inte får kontakt med honom så slutar man anstränga sig för att få kontakt med mannen. Han får ligga på hallgolvet där han dör. Skulle inte det ha kunnat finnas en rutin som angivit att polis eller vårdpersonal ska söka upp den nödställde för att undersöka vårdbehovet om man misstror den som larmar? Eller ska det kanske vara så att man i ett sådant läge tar det säkra före det osäkra och skickar en ambulans. Bättre en gång för mycket än en gång för litet.
Ett annat fall där den brustna länken i kedjan redan handlar om en död människa, i stället för en döende människa, är ett fall där en kista oförklarligt kunna försvinna från bårhuset där den förvarades. När begravningsbyrån kommer och ska hämta kistan för att forsla denna till begravningsceremonin uppdagas att kistan med kropp och allt spårlöst försvunnit från bårhuset. Man kan knappt sätta sig in i den smärta och den förtvivlan som detta orsakat de närmast anhöriga. Att inte veta var ens anhörige finns, bortslarvad från ett bårhus, måste vara fruktansvärt. Rutinerna på det aktuella bårhuset är alltså så bristfälliga att man inte har kontroll på att rätt kistor hämtas/lämnas ut. Som anhörig måste man kunna lita på att kistan med ens anförvant inte hamnar i felaktiga händer. Kedjan får inte brista på det sätt som den uppenbarligen gjort i detta fall.
Hittills har jag talat om händelser där det en brusten länk kan handla om liv eller död eller också om ansenlig smärta och trauma. Men det finns andra situationer där kedjan inte får brista på det sätt som den gjort. I det här fallet tänker jag på landstingsvalet i Västra Götaland och kommunvalet i en valkrets i Örebro kommun. Val som på söndag måste göras om eftersom hanteringen av röster som avgivits varit så bristfällig att själva valresultatet äventyrats. Så får det naturligtvis inte vara. Som väljare måste jag kunna vara säker på att min röst hanteras på ett sådant sätt att jag kan garanteras att min röst verkligen räknas i valet. Det har inte väljarna i Västra Götaland och i den aktuella valkretsen i Örebro uppenbarligen kunnat lita på. Så dåligt får inte ett val hanteras i Sverige.
Detta är vitt skilda exempel på situationer när inga tvivel får finnas att samhället klarar av den aktuella situationen och man som medborgare ska kunna känna sig trygg. Men frågan kvarstår. Hur kunde det gå så snett, och finns risken att det kan hända igen?