Ibland känns framtiden mer oviss än annars. Man bär liksom på en känsla av att inte riktigt veta hur det ska sluta och hur allvarlig situationen är . Så tycker jag det är just nu, för det känns som om vi befinner oss mitt ute på ett gigantiskt gungfly.
Det gungar minst sagt i Grekland. Eller kanske det rentutav kantrar. Nu har man i alla fall efter långa, och efter vad man förstår i nyhetsrapporteringen ganska röriga, förhandlingar fått till en ny regering i landet. Den socialdemokratiske Pasokledare Giorgos Papandreou lämnade premiärministerposten för att möjliggöra en koalitionsregering mellan de två största partierna i det grekiska parlamentet, Pasok och konservativa Ny Demokrati. Tillsammans har de idag mer än tre fjärdedelar av platserna i parlamentet och detta skulle i normala tider betraktats som en mycket stark och stabil regering.
Men Grekland av idag befinner sig inte i en normal situation. Den nya grekiska regeringen ses väl inte heller som en direkt stabil regering. Tanken är ju dessutom att denna bara ska leda landet fram till ett kommande nyval en bit in på det nya året. Opinionsundersökningarna är inte särskilt upplyftande för de två "stora" partierna i grekisk politik. Tillsammans skrapar de Pasok och Ny Demokrati kanske bara en tredjedel av väljarna bakom sig i dagsläget, om man ska tro på opinionsundersökningarna. Misstron mot de partier som styrt landet under lång tid är enormt. Så nog är framtiden i Grekland minst sagt oviss.
Italien är ju ett annat land som marken håller på att ge vika under. Premiärminister Silvio Berlusconi har styrt landet på ett sätt som kan beskrivas som allt annat än ansvarsfullt. I veckan förlorade vann han visserligen en omröstning om förra årets budget efter att oppositionen valt att inte komma till parlamentssalen när det var dags att rösta. Och segern vid omröstningen i parlamentet visade sig vara en riktig pyrrhusseger. Omröstningsresultatet visade nämligen att Berlusconis regering förlorat sitt majoritetsstöd i parlamentet då det högerextrema partiet Lega Nord valde att inte längre stödja Berlusconiregeringen.
Efter omröstningen meddelade Silvio Berlusconi att han kommer att avgå så snart som parlamentet röstat igenom det sparpaket som regeringen lagt fram. Men italienarna litar uppenbarligen inte på Berlusconis avgångslöften. Man vill se att det är sant innan man tror på det, verkar italienaren i gemen tänka. Det kan man förstå. Berlusconi har ju hittills fixat och trixat så att han alltid klarat sig. Han lyckas, liksom katten, alltid landa på tassarna. Men till skillnad från katten verkar han dessutom ha mer än nio liv.
Men om vi svenskar oroats av den ekonomiska krisen i Grekland så borde vi närmast ligga sömnlösa med tanke på den italienska ekonomin. Den grekiska ekonomin kan närmast liknas vid en droppe i havet om man ser till den samlade ekonomin i eurozonen, medan den italienska motsvarade någonstans omkring sjutton procent. Så det är ingen liten ekonomi som är i gungning. Den italienska statsskulden är visst den tredje högsta i världen. Så sprängkraften i den italienska krisen är stor. Mycket stor.
Berlusconi kanske i grund och botten är glad över att få lämna över rodret till någon annan och få chansen att njuta av den egna förmögenheten i stället. För den gungar nog inte särskilt mycket. S
Så stadigt som den växt under hans tid vid makten.
Den som lever få se, heter det ju i ordspråket. Det är ingen idé att ta ut sorgen i förskott. Då får man bara uppleva den dubbelt upp. Kanske bättre att tänka som Doris Day: Que sera sera!