All makt utgår från folket. Så lyder portalparagrafen i den svenska regeringsformen, och är ett uttryck för vårt sätt att se på demokratin. Vår syn på folkstyret har till stor del också kommit att prägla vårt sätt att se på partiernas roll. Flödet i demokratin ska gå nerifrån och upp. Partiernas roll är i huvudsak att samla upp folkviljans synpunkter och föra detta vidare in i det politiska systemet.
Under senare år har man allt oftare kommit att tala om de politiska partiernas kris utifrån minskande medlemsantal och svårigheter att samla deltagare till politiska möten. Detta har lett till diskussioner kring partiernas legitimitet och medborgarnas möjligheter till demokratiskt inflytande.
Statsvetaren Sven Dahl har valt att studera vilka konsekvenserna blir av förändringarna i medlemsengagemang. Utgångspunkten för hans avhandling är studier av de människor som fortsatt väljer att engagera sig i partipolitiskt arbete, och hur karaktären på deras engagemang påverkar partiernas sätt att fungera.
Sven Dahl har valt att studera tre av de svenska riksdagspartierna utifrån att de kan sägas representera tre olika utgångspunkter sett ur medlemsengagemang och inflytande; Socialdemokraterna som folkrörelseparti, Moderaterna som elitparti och Miljöpartiet med sitt ursprung i en mer direktdemokratisk tradition.
De slutsatser som Dahl presenterar borde verkligen stämma till eftertanke. Han konstaterar att de svenska partierna i allt högre grad tenderar att utvecklas mot elitpartier. På 1970-talet var en femtedel av svenskarna medlem i ett parti. Idag är bara var femtionde medlem i ett parti. Parallellt med denna medlemsminskning har också graden av engagemang hos medlemmarna gått ner. I praktiken innebär detta att även ett genuint folkrörelseparti som Socialdemokraterna kommit att professionaliseras. Den vanlige gräsroten som i huvudsak var intresserad av att påverka politikens innehåll, utan att ha egna ambitioner att nå en position som förtroendevald, blir allt mer sällsynt på de politiska mötena. I stället kommer dessa allt mer att domineras av människor med egna maktambitioner.
Detta får i sin tur konsekvenser för hur partierna fungerar. Partierna fokuserar mer och mer på maximering av valresultat. Risken med detta är att man alltmer kommer att fungera som en vindflöjel för opinionen i stället för att driva värdebaserad ideologisk linje.
Avsaknaden av gräsrotsperspektiv har också lett till förändringar i synen på medlemmarna. I allt högre grad ses medlemmarna mer som en rekryteringsbas för förtroendeuppdrag än som den källa som politiken ska springa ur och få sin legitimitet ifrån. I stället för att söka legitimitet i de egna medlemsleden söks bekräftelse på att man är politiskt rätt ute i utfall i opinionsundersökningar och i reaktioner i media. Det är minst sagt ett skrämmande perspektiv då detta leder till kortsiktighet och avsaknad av ideologisk förankring.
Om elitiseringen av det svenska partiväsendet fortsätter riskerar detta att undergräva enskilda medborgares möjlighet till inflytande i det demokratiska systemet. Det är bara att se hur det politiska systemet fungerar på andra håll. Medborgarens inflytande reduceras till att på valdagen ta ställning till olika åsiktspaket som eliten i olika partier tagit fram , och väljaren avgör genoms in röst vilken elit som får uppdraget att formulera politiken under den kommande mandatperioden. Under mellanvalsperioderna reduceras det politiska inflytandet i stort sett till tyckande i opinionsundersökningar eller media. Det direkta deltagandet i partiernas utformning av politiken blir minimalt.
Den interna motvikt som gräsrötterna utgjort till partieliten kommer på sikt att helt försvinna om utvecklingen håller i sig. Politiken kommer att formas av den som kan leverera färdiga förslag i stället för att formas genom en levande och grundlig idédiskussion i partierna. Politiken riskerar allt mer att inriktas mot att tillfredsställa lättrörliga och känsliga väljargrupper som kan vara avgörande för valresultatet. Partierna kommer således allt mer att bli vindflöjlar som pekar åt det håll opinionsvindarna blåser.
Slutsatserna i Dahls avhandling måste fungera som en väckarklocka för oss som värnar om folkrörelseidealet. Medlemskapets värde måste åter sättas i centrum, och medlemmarna måste känna att deras engagemang värdesätts och tas till vara. För att åstadkomma detta måste partiets interna arbetsformer skakas om i grunden. Det direkta medlemsinflytandet måste öka på bekostnad av den makt som dagens partielit sitter på. Annars kommer väljarna reduceras till siffror i opinionsundersökningar och medlemskåren bestå av de som kommer att slåss om posterna som förtroendevalda. Så får det bara inte bli. Åtminstone inte inom socialdemokratin.