Sverige ska vara en av världens ledande nationer när det gäller miljöarbete. Vi har teknik för att klara det och vi har även ekonomiska förutsättningar att klara detta. Vi har även det moraliska ansvaret som en av de främsta industrinationerna att visa att vi tar vårt ansvar. Frågan är bara vilka åtgärder som ska prioriteras och vilka åtgärder som är de rätta.
Den svenska regeringen, med miljöminister Lena Ek i spetsen, har nyligen beslutat att den högsta tillåtna svavelhalten i fartygsbränslen som används i svenska farvatten ska sänkas med nittio procent till 0,1 procents svavelhalt. Denna sänkning av högsta tillåtna svavelhalt ska genomföras år 2015. Organisationen International Maritime Organization (IMO) har lagt fram ett förslag att denna svavelhalt ska gälla i Östersjön, Nordsjön och delar av den engelska kanalen. I övriga farvatten föreslås inga förändringar.
Att sänka svavelhalten i fartygsbränslena är självklart helt riktigt ur miljöhänseende. Svavelutsläppen måste minska. Men samtidigt måste man också se till vilka konsekvenserna blir i slutändan. Hade den högsta svavelhalten i fartygsbränslen reglerats på samma sätt i hela världen hade denna miljöåtgärd rent utav varit lysande. Bra miljöeffekter i en konkurrensneutral form. Men nu är läget inte sådant.
Vad riskerar då konsekvenserna av en sänkning enbart i denna region att bli? För de enskilda företag som finns här i norr som är beroende av sjötransporter kommer kostnaderna att öka. Totalt sett för landet beräknas de ökade kostnaderna bli totalt tjugoåtta miljarder kronor. För pappersprodukter beräknas fraktkostnaderna att öka med etthundra kronor per ton och för sågade träprodukter med 50 kronor per kubikmeter. Det kommer att påverka företagens lönsamhet. Och visst måste miljöbelastning kosta. Men då ska det kosta lika för alla som belastar miljön på samma sätt. Så blir det inte här. I konkurrerande regioner är de tillåtna svavelhalterna redan högre. Ser man till exempel på länder som Chile och Brasilien så är den tillåtna svavelhalten där tre och en halv procent.
Hade regeringen fört en ansvarsfull miljöpolitik där man sett till att mer miljövänliga fraktalternativ varit tillräckligt utbyggda hade åtgärden varit försvarbar. Hade regeringen kombinerat detta beslut med att se till att det finns sammanbunden ostkustbana med tillräcklig kapacitet så att företagen kunnat lägga över transporterna på järnväg hade man tagit ett gott miljöansvar. Men nu finns det inte tillräcklig kapacitet, och transporterna riskerar därmed att läggas över till lastbil med all den miljöpåverkan som följer på detta.
I dagens globaliserade värld är risken också stor att produktion flyttar till länder med lägre miljökrav. Den miljönytta man då hoppats uppnå kan därmed gå till spillo. I värsta fall kan effekten globalt sett bli att svavelutsläppen ökar. Och det var ju inte tanken.
Sverige ska vara ett föregångsland miljömässigt. Men då måste det vara möjligt att göra miljövänliga val - även för industrin. I ett fall som detta riskerar det som i teorin verkar helt rätt att slå fel, bara för att man börjar i fel ände. Regeringen borde i stället se till att bygga ut järnvägsnätet så att det har en sådan kapacitet att man kan lägga över mer transporter på järnväg. Därefter kan man gå IMO till mötes och sänka den tillåtna svavelhalten i fartygsbränslen.