I dag håller en ny underklass på att växa fram i det svenska samhället. Människor som inte släpps in och som passiveras i vad som riskerar att bli ett livslångt utanförskap. Sedan mitten av 2000-talet har denna grupp växt kraftigt. Det handlar om ungdomar som varken är under utbildning eller som har ett jobb. År 2008 uppgick denna grupp till 90 000 personer. Dessa 90 000 personer hade stått utanför såväl utbildningssystemet som arbetsmarknaden under minst ett år.
Den stora majoriteten av denna grupp lever i utanförskap och passivitet. Det riskerar att bli en förlorad generation. Enligt alarmerande siffror från Socialstyrelsen är tendensen också kraftigt ökande. Tänk dig då att denna grupp redan i dag motsvarar mellan tio och femton procent av hela åldersgruppen. Då börjar man inse omfattningen av problemen.
Orsakerna till att gruppen unga i utanförskap ökar är komplexa men består i huvudsak av en kombination av tre orsaker. Det första är de ökande kompetenskraven på arbetsmarknaden. Det andra är att allt fler elever lämnar gymnasieskolan utan fullständiga betyg. Kombinera dessa två faktorer så inser ni var grundproblematiken ligger. Lägg till detta den tredje faktorn, nämligen att de ungdomsgrupper som lämnar gymnasieskolan nu är den största på mycket länge och att detta sker samtidigt som arbetsmarknaden präglats av en mycket djup lågkonjunktur under flera år.
Effekterna av dessa tre faktorer har dessutom förstärkts av den politik som förts från regeringshåll. År 2007 slopade regeringen de så kallade kommunala ungdomsavtalen som gav kommunerna ett tydligt ansvar för att följa upp de ungdomar som riskerade att hamna snett på arbetsmarknaden, och att erbjuda dessa ungdomar ett arbetsmarknadsprogram för att stärka deras möjligheter på arbetsmarknaden. Ansvaret för detta skulle överföras på Arbetsförmedlingen men detta skedde först ett år senare. Effekterna av detta glapp lät inte vänta på sig. Långtidsarbetslösheten bland unga exploderade formligen, och detta under brinnande högkonjunktur. Den jobbgaranti för unga som sedan infördes har inte bidragit till långtidsarbetslösheten bland de unga.
Kommunerna har fortfarande ett uppföljningsansvar för att följa ungdomar upp till tjugo års ålder. De ansvarar dessutom för gymnasieskolan och socialtjänsten. Ansvaret för att fungera som brygga till arbetsmarknaden ligger däremot på Arbetsförmedlingen. Denna uppdelning riskerar att leda till att unga i utanförskap kommer att bollas runt i systemet mellan aktörer som gör allt för att slippa sitta med Svarte Petter på hand.
Regeringen måste nu ta ungdomsarbetslösheten på allvar och sätta in aktiva åtgärder som kan stärka de ungas attraktivitet på arbetsmarknaden. Det räcker inte med verkningslösa nedsättningar av arbetsgivaravgifterna om problemet ligger på ett annat plan. Här handlar det om att ge ungdomarna den kompetens som arbetsmarknaden efterfrågar. Därför måste satsningar på gymnasieskolan genomföras.
TCO har kommit med en rad förslag som vi har redogjort för här på ledarsidan tidigare. Regeringen borde vända sig till TCO för att få lite ny inspiration i arbetsmarknadspolitiken för de unga. Vi kan inte lämna stora delar av ungdomsgrupperna utanför. Det handlar om såväl slöseri med resurser som ett stort mänskligt lidande. Det är dags att regeringen visar lite råg i ryggen nu och börjar ta sitt ansvar. Innan det är alldeles för sent!