Gårdagens fokus i huvudledaren låg på det allt större inslag av anhörigvård inom äldreomsorgen som SCB kunnat konstatera och som Kommunal skrivit om i sin rapport "Hänger din mammas trygghet på dig?" Detta är ett av problemen som kostnadsjakten inom svensk äldreomsorg medfört. I dag fokuserar vi på en annan av baksidorna med jakten på kostnader som är följden av vinstkraven hos några av de stora privata aktörerna inom vård- och omsorgssektorn.
Senast häromdagen kunde vi i media följa rapporteringen kring det stora vårdbolaget Carema Care. I Stockholm har kommunen sagt upp avtalet med Carema Care AB gällande driften av Koppargården i Vällingby. Socialstyrelsen har under de senaste tre veckorna fått ta emot mer än etthundrafemtio anmälningar gentemot Carema Care.
Men Carema Care är inte ensam privat aktör på äldreomsorgsmarknaden i Sverige. Det finns fler. Företag som marknadsför sig gentemot sina kunder med budskap om närhet, engagemang och maximerad tid med vårdtagaren. Gentemot uppdragsgivarna, de offentliga finansiärerna, används begrepp som maximerat och effektivt resursutnyttjande med bibehållen eller bättre kvalitet. Och visst låter det i teorin bra. Valfrihet för den enskilde och samma eller bättre kvalitet till lägre kostnad för samhället. Men nu håller fasaden på att rämna. I alla fall för Carema Care AB. Ett bolag ägt av vinsthungriga riskkapitalbolag. Verkligheten bakom de vackra orden är en annan.
Det är en skrämmande bild som tonar fram i rapporteringen kring Carema Cares sätt att bedriva sin verksamhet. De äldre, har enligt anmälningarna till Socialstyrelsen, felbehandlats, förnedrats och vanvårdats. I vissa fall till och med misshandlats.
Skräckberättelser, som den om den döende mannen som lämnats ensam i ett tv-rum under sina sista timmar i livet, gör att man kokar över av vrede. Samma sak när man hör talas om människor som fått liggsår för att inte blivit vända tillräckligt ofta och inte fått duscha, eller får det berättat att man väger blöjor för att hitta de blöjor som kan ta emot mest kiss så att blöjbytena kan minimeras. Samtidigt vittnar personal om hur hårt de pressas när bemanningen hålls på ett minimum. Hur de går på knäna och inte kan utföra sitt jobb på ett bra sätt.
Tyvärr är situationen inom den offentliga äldreomsorgen på vissa håll också värd all kritik. Men det finns ändå en väsentlig skillnad i när det gäller drivkraften för att hålla kostnaderna nere. I offentlig verksamhet är inte drivkraften vinst. Där är piskan i stället resursbrist - inte att någon ägare i bakgrunden ska kunna tjäna pengar på underbemanning och sänkt kvalitet.
Många ropar på ett totalt stopp för privata aktörer med vinstintressen inom vård, skola och omsorg. Andra på stopp för vinstuttag inom välfärdssektorn. Frågan är om det är rätt väg att gå med totalstopp för vinster och aktiebolag. Men en sak är i alla fall klar. Det måste finnas tydliga och obestridbara kvalitetsmått för verksamheten. Mått som ska gälla såväl hos privata som offentliga aktörer och som måste följas upp på ett betydligt bättre sätt än förr. Äldre människor får inte vanvårdas, förnedras och felbehandlas för att någon riskkapitalist i bakgrunden ska få ut sin vinst. Det borde även äldreminister Maria Larsson och övriga i regeringen kunna hålla med om!