I går hölls det traditionsenliga öppnandet av årets riksmöte i den svenska riksdagen. Inför kungafamiljen, riksdagsledamöterna, regeringen och särskilt inbjudna gäster avlade statsminister regeringsförklaringen för det kommande året, det vill säga regeringens avsiktsförklaring kring vilken politik man avser föra under det kommande året.
Den regeringsförklaring som Fredrik Reinfeldt nu avlämnade, den sjätte i ordningen, präglades av två saker: ansvarstagande och brist på politiska visioner. Den känsla som förmedlas är att den Reinfeldtska regeringen, med finansminister Borg som ankare, har satt som högsta prioritet att visa att de klarar av att hålla ekonomin i balans. I övrigt verkar man sakna idéer om det morgondagens Sverige som de säger sig vilja skapa. Att regeringen är så mån om en stabil ekonomi är i och för sig lovvärd. Men frågan är om man gör rätt prioriteringar, och om man inte stramar åt alltför hårt så att effekten blir att regeringen späder på de negativa verkningarna av krisen.
Regeringens håglöshet sammanfattas av statsministern själ i ett av de inledande styckena i regeringsförklaringen. Han skriver: "I regeringsförklaringen för ett år sedan presenterade regeringen politikens inriktning och vad den såg som sina uppgifter för hela mandatperioden. Det gäller fortsatt." Intet är nytt under solen i regeringens värld.
Ett helt år har gått och Reinfeldt & Co förmår inte att se några nya utmaningar, förutom ansvarstagandet för att möta den finanskris som inte förutsågs i fjolårets regeringsförklaring. Därför blir också fokuset så stort på åtstramningspolitiken för att skapa de säkerhetsmarginaler i svensk ekonomi som man vill uppnå. Det är ju det enda nya från ifjol. Och mantrat om ansvarstagandet upprepas så många gånger att man nästan får känslan att detta blivit en tvångstanke hos Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Men man kan ju kanske ha en viss förståelse för att de vill lyckas på detta område, med tanke på det facit som andra borgerliga regeringar uppvisat i grenen.
Men frågan är om inte Reinfeldt och Borg skulle tänka litet mer som hon Sally gör, ni vet hon som spelas av Maria Lundqvist i TV-serien med samma namn. "Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke", är ju hennes mantra. Och det är så det är. I kristider behövs det stimulanser i ekonomin för att motverka att krisen blir för djup. Det skulle exempelvis ha behövts kraftfulla arbetsmarknadspolitiska insatser för att sätta människor i jobb. Satsningen på kulturjobben för arbetslösa är bra politik, men det räcker inte. Det behövs så mycket mer. Att satsa på nya platser för utbildning och praktik är också bra. Men det är alldeles för små satsningar. Passa på att satsa på ett stort kunskapslyft för de arbetslösa så att de kan möta morgondagens krav när konjunkturen väl har vänt. Det är offensiv politik och ett sätt att investera i framtiden. Satsningarna riktade mot utbildningssystemet är också bra. Men grundproblemet är att det behövs mer resurser till kommunerna så att fler lärare kan anställas. Det är att satsa på skolan. Likaså kunde man nu genomföra satsningar för att möta det generationsskifte som vi vet kommer. Allt sådant är lämpligt att göra när arbetsmarknaden är understimulerad. Så våga agera i stället för att bara stå där och se på. Det går att ta ansvar för ekonomin ändå.