Partikongresser, eller stämmor som det heter i vissa partier, brukar för det mesta vara välarrangerade tillställningar där partierna strävar efter att visa upp en enad fasad och därigenom få chansen att föra fram sina viktigaste hjärtefrågor i medieljuset. Detta blev uppenbart under den socialdemokratiska kongressen där förhandlingar utanför kongressalen ledde fram till kompromisser, i frågor där kongressombuden och partiledningen hade eller kunde förväntas ha olika uppfattningar, som kunde köpas av kongressen. Miljöpartiet, som helhet, och dess kongresser präglas inte i lika hög grad av denna önskan om en tillrättalagd fasad utåt. I stället tillåts kongressombuden i långt högre grad agera fritt under kongressen vilket i sin tur leder till att det är vanligare att partiledningen i Miljöpartiet förlorar omröstningar på kongressen än vad det är i övriga partier.
Det var också vad som hände under helgens kongress. Partiledningen fick se kongressombuden skärpa till skrivningarna i partiprogrammet på i tre viktiga frågor; arbetstiden, vinsterna i välfärden och den sänkta arbetsgivaravgiften för unga. I samtliga tre fall blev skrivningarna långt mer radikala än vad partiledningen förespråkade. Partiledningen är trots detta nöjd och framhåller att detta är ett uttryck för en levande intern partidemokrati. Och visst är det så. Det är ytterst uppfriskande när representanterna för grundorganisationerna i ett parti verkligen kan påverka de slutliga besluten på en kongress.
Det är kanske lätt att dras med i euforin över den interna partidemokratin inom Miljöpartiet eftersom de förändringar som kongressombuden genomdrev på ett tydligt sätt visar att majoriteten av medlemmarna inom Miljöpartiet vill skapa ett annat Sverige än vad allianspartierna vill. Den tveksamhet som gräsrötterna inom Miljöpartiet känner inför vinster i välfärden är densamma som den stora medlemsbasen inom socialdemokratin också känner. Även de miljöpartistiska gräsrötternas vision om ett Sverige där arbetstiden i en framtid ska minska till trettiofem timmar i veckan är något som säkerligen tilltalar breda grupper inom socialdemokratin, även om partiet inte driver denna fråga just nu. Detta är ett tydligt besked från Miljöpartiets gräsrötter om vad som är huvudspåret för Miljöpartiet när det efter valet nästa höst är dags för partiet att välja vem man ska samarbeta med.
Att kongressombuden även i fråga om arbetsgivaravgiftssänkningen för ungdomar gav partiledningen en smäll på fingrarna försämrar inte samarbetsmöjligheterna mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet efter nästa val.
Sammantaget kan man konstatera att Miljöpartiet kan lägga en framgångsrik kongress bakom sig. En kongress, som trots att man håller dörrarna öppna för olika samarbeten efter nästa val, lägger en mycket god grund för ett fruktbart regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet under nästa mandatperiod. Ett samarbete som båda har allt att vinna på. Miljöpartiet vinner inflytande och trovärdighet som allmänpolitiskt parti medan Socialdemokraterna kan vinna förtroende och ökad trovärdighet i miljö-, klimat- och de mjukare frågor som är Miljöpartiets profilfrågor. En riktigt ”win-win”-situation – framförallt för Sverige.