När Svenska Dagbladet på sin löpsedel basunerar ut att man kan avslöja att en av Socialdemokraternas viktigaste strategier inför valet 2014 är att torpedera Centerpartiet för att på så sätt sänka alliansen baserar man detta på en bok som två av tidningens journalister skrivit. Det skulle därför kunna vara lätt att avfärda detta just som de grundlösa påståenden de är. Detta är nämligen ett uttryck för den desperation som börjar sprida sig bland den regeringstrogna pressen. Motståndaren Socialdemokraterna måste misstänkliggöras, och kan man då samtidigt få in det krisande Centerpartiet i mediefokus är detta en bonus. Om stora stygga S kan tänkas vilja hugga tänderna i det veka lilla Centerpartiet kan de också kanske få lite extra sympatier hos väljarna.
Men det finns ingen som helst anledning för Socialdemokraterna att ägna särskilt mycket energi åt Centerpartiet. Ett parti som samlar tre–fem procent av väljarna och som på intet sätt sätter några avtryck i regeringspolitiken kan aldrig bli en huvudmotståndare, inte ens särskilt intressant som motståndare överhuvudtaget.
Eftersom man i princip kan sätta likhetstecken mellan alliansen och Moderaterna är huvudmotståndaren solklar. Det finns nämligen bara en riktig motståndare, och det är Moderaterna. Det är de som står för den ideologiska motpolen i svensk politik, även om de lyckats väl med att lägga en makeup som slätar ut, döljer skavanker och förvillar väljarna så att de inte ska se skillnaderna mellan partierna så väl. Men under makeupen finns det rätta ansiktet kvar. Och det är mot detta rätta jag som Socialdemokraterna måste ta strid.
Motståndare Moderaterna med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i spetsen omformar Sverige steg för steg från en välfärdsstat till ett individualistiskt samhälle där vi var och en ska sköta oss själva i högre grad och skita i att ta ansvar för vår nästa. När Anders Borg talar budget blir detta uppenbart för alla som kan läsa mellan raderna. Anders Borgs mål är nämligen att statens utgifter som andel av BNP ska vara nere under tjugosju procent valåret 2014 efter att ha legat på trettiotre procent före valet 2006.
Men vad innebär då detta? Jo det innebär att statens utgifter för år 2014 blir 267 miljarder kronor lägre än vad de skulle ha varit om andelen legat kvar på 2006 års nivå. Men hur mycket är då 267 miljarder kronor i statens budget? Jo det handlar ungefär om en fjärdedel av statsbudgeten. En fjärdedel som hade kunnat användas till vår gemensamma välfärd, till sjukvården, till skolan, till omsorgen, till våra gemensamma försäkringssystem och till allt det som gör att vi kan känna oss trygga som samhällsmedborgare.
Men Moderaterna vill se ett annat samhälle och har på ett strategiskt sätt genomfört sin politik och förändrat Sverige i grunden. När kommunerna anklagas för att inte klara kvaliteten i skolan så står mycket av svaret att finna i detta systemskifte, likaså när landstingen anklagas för att inte klara av sjukvården. Detta är priset vi får betala för att statens utgifter som andel av BNP ska sjunka, och vi få mer kvar i plånboken.
Valet står alltså mellan Moderaternas lågbudget-Sverige och Socialdemokraternas välfärdssamhälle. Det är här skiljelinjen går i svensk politik och det är här striden står i valet 2014. Motståndaren heter Moderaterna, och endast Moderaterna.