Mötet med en pojke
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sällskapet som du är där tillsammans med måste gå vidare, men du skulle helst vilja stanna kvar hos den lilla pojken. Sällskapet ber dig följa med. Men du släpper inte pojken med blicken, du börjar gå. Pojken springer efter och fattar tag i din hand. Du känner hur han kramar den och ni har fortfarande inte släppt varandra med blicken. Så går ni där hand i hand, du och den lilla pojken, och det känns för ett ögonblick som om tiden står stilla. Resten av världen har slutat existera. Det är bara ni två och era händer som håller ihop.
Plötsligt släpper pojken taget och springer iväg. Genast känner du en obeskrivlig känsla i kroppen. Det är som att du inte förstod vad som precis hände. Det var så overkligt, precis som i en dröm. Aldrig någonsin har du varit med om något liknande. Du vaknar upp ur dina tankar och du går in i ett litet skjul. Här ska du få lyssna till byns borgmästare. Han berättar om byns förutsättningar. Det han säger, skrämmer dig. Byn har inte tillgång till rent vatten eller elektricitet. Husen är byggda av gamla kartonger, plankor och annat som man hittat på marken och minsta lilla oväder skulle kunna förstöra husen och utplåna hela byn.
Blotta tanken på vad byns människor upplever och känner varje dag får mig att rysa. Scenerna skulle kunna vara tagna ur en hemsk film. Men tyvärr är det ingen film. Det jag precis har beskrivit upplevde jag under min resa till Filippinerna. Platsen vi besökte kallades Smokey Mountain. En soptipp där folket hade byggt upp ett litet samhälle.
Att på nära håll få bevittna den misär som folket i Smokey Mountain lever i, har satt djupa spår hos mig. Det är än i dag svårt att förstå vilken otroligt tur jag har haft med att få födas i ett land där jag inte behöver tänka på om jag har mat för dagen, om huset kommer stå kvar nästa dag eller om det vatten jag dricker kommer göra mig sjuk. Vi blir lätt bekväma i den rika världen. Vi som har tillfälliga förseningar i kollektivtrafiken, kärvande internetuppkopplingar, eller mildare snöoväder på sin höjd.
Tryggheten i samhället som vi tar för givet här hemma i Sverige är inte lika självklar för människor på Filippinerna, i Senegal eller i andra delar av världen.
Jag tänker ofta på den lilla pojken med de stora mörkbruna ögonen. Jag önskar att han kände trygghet och hopp när han tog min hand och kramade den. För om det, att hålla ett litet barns hand, är det jag kan göra för att ge andra människor hopp, så skulle jag kunna fatta många små händer. För hoppet är trots allt det sista som lämnar oss.