Vi åker längs en torr och gropig landsväg i norra Tanzania, genom rutan ser man oändliga hektar av obrukat land. En bergskedja syns långt bort i fjärran, några kor står och betar i ett torrt buskage nära vägkanten och på en sten en bit från korna sitter Nakumatt, en 14 år gammal massajpojke på vag att bli man. Han ar målad med vit färg i ansiktet, ett tecken på att han precis blivit omskuren, utkörd från sin by och lämnad av sin familj. En tradition bland massajerna där målet är att göra de unga pojkarna till män.
Nakumatt skall under de kommande fyra åren leva helt ensam, ensam från familj och andra människor. Efter de fyra åren på egen hand skall han tillslut hitta en ny by, ett nytt släkte, som ska bli hans nya familj. Vi forsätter längs med den torra och gropiga vägen och i det oändliga landskapet dyker en liten by upp från ingenstans. Små hyddor av lera och grenar i en cirkelformation med ett staket av grenar och gräs runtomkring. Vi har nått vårt mål, en massajby där vi under endast några timmar skall få en inblick i massajernas vardag. Det är även här som jag får namnet på Nakumatt. Han hade lämnat byn bara timmarna innan vi kom.
I byn möter jag Diani han är 26 år och han har 3 fruar och 4 barn. Han bor tillsammans med sin första fru i en till synes rätt liten hydda, men när man går in i den så öppnar sig en helt annan värld, Inuti upplevs hyddan som så mycket större an vad den egentligen är. Den har två rum och ett kokrum där även getterna sover. Vi sätter oss ner på små pallar och Diani börjar berätta. Han berättar om hur han som artonåring kommit till detta släkte efter sina fyra ensamma år ute i ingenmansland. Byn tog väl emot honom och rätt snabbt efter hans ankomst hade byns män hittat en passande fru åt honom. De gifte sig och snabbt därefter kom hans första barn. Fru nummer två hade kommit bara två ar efter, i samma veva som Dianis andra barn var på vag och fru nummer tre kom snabbt därefter. Jag kan inte låta bli att fråga Diani lite kring allt det dar om flera fruar. Han svarar att han har tre nu och det räcker. Sen skrattar han lite när han tittar mot mig och forsätter med att berätta att det i tidigare generationer inte var helt ovanligt med tio till tretton fruar, men Diani är noga med att poängtera att det även för massajerna är nya tider nu och att allt inte är som det var förut. Många massajer väljer att leva tillsammans i par. De börjar ge upp idén på flera fruar och nuförtiden gifter sig fler av äkta kärlek och inte för att deras föräldrar bestämmer så.
Vi går ut från hyddan och utanför står alla Dianis fruar uppradade med barn på ryggen eller slingrande kring benen. De ler och en av dem kommer fram och tar min hand. Hon leder mig till de andra som jag gör min resa med. Invånarna i byn samlas i mitten. De bjuder oss på traditionell sång och dans. Kvinnorna står samlade i en klunga och sjunger och dansar på kvinnornas sätt. Männen står samlade i en annan klunga, sjunger och dansar på männens sätt. Männen kommer sedan till det som kanske kännetecknar massajerna mest. De turas om att kliva in i cirkeln, en efter en hoppar de, den ene högre än den andre. De hoppar högt och jag kan inte låta bli att känna hur det sprätter i mina egna ben. Jag måste hoppa och se hur högt jag tar mig, säger en röst i mitt huvud. Uppenbarligen är det inte bara jag som hör röster, en kille från min resegrupp går in i cirkeln och börjar hoppa. Massajerna och vi andra börjar skratta och applådera. Plötsligt blir hela ritualen rätt komisk.
Den uppvisningen blev slutet på vårt fantastiska möte med massajerna. Det var dags för oss att ge oss ut på den torra och gropiga landsvägen igen, någonstans i norra Tanzania där hektar efter hektar av obrukat land avlöser varandra - i oändlighet.