Mona fortsätter väcka starka känslor inom S
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det som fascinerar mig är att Mona Sahlin forsätter att väcka så starka känslor, såväl inom det socialdemokratiska partiet som utanför partiet. Jag är ju rädd för att det i grund och botten bottnar i att hon är kvinna, och att jämställdheten inte nått riktigt lika långt som vi trott och som det verkat på ytan. Jag tror att det kraftiga ifrågasättandet av hennes ledarskap som funnits beror på att man inte känt igen sig i detta ledarskap. Inom socialdemokratin har lyssnande och inkännande ledare till stor del lyst med sin frånvaro. De ledare som kommit att bli mest hyllade har i stället haft lätt för att med hela handen peka ut en färdriktning som partiet sedan troget följt. Det är också en styrka att likt råttfångaren i Hameln kunna trollbinda.
Den fråga som ställs runt om i media är för det första om Mona Sahlin ska försöka få stanna kvar eller om hon ska avgå. Senast i dag läste jag att Jenny Wennberg, ledarskribent på Arbetarbladet, tyckte att Mona nog skulle avgå. Lite svårare att tolka var Olov Abrahamsson, ledarskribenten på NSD, när han skriver om persondiskussionerna i artikeln "SAP-the next generation". Partidistriktets ordförande i Gävleborg Raimo Pärssinen tog däremot bladet från munnen och krävde Monas avgång. Lilly Bäcklund, kommunalråd i Lycksele och partidistriktets ordförande i Västerbotten, var däremot kritisk mot att Mona Sahlin gjorde utspelet om att hela partistyrelsen borde ställa sina platser till förfogande och tyckte att det skadade partiets eftervalsprocess. Samtidigt var Bäcklund tydlig med att hon tyckte att Mona Sahlin ska få sitta kvar som partiledare.
För egen del så känner jag mig alldeles för velig just nu. Jag tycker att Mona Sahlin är en mycket modern partiledare med ett ledarskap som är bra för partiet på lång sikt. Hon är en person som är mycket lyhörd för vad rörelsen vill och hon vill att de interna demokratiska processerna i partiet ska få ta det utrymme och den tid som de behöver för att bli bra. Det har av kritikerna hållits mot henne då de hävdat att alltför mycket dras i långbänk i partiet och att viktiga besked levereras för sent. Men för mig så är det en självklarhet att demokratiska processer måste få ta tid.
Det som gör mig så ambivalent är minnena av den valrörelse vi gått igenom. I många möten med väljare och gräsrötter har kritiken mot Mona Sahlin varit hård. Man har ifrågasatt henne och många har sagt att det inte kommer att rösta på S på grund av henne. Men många gånger har det efter ett tags samtal funnits en känsla att hon får bära hundhuvudet för missnöjet med socialdemokratin i allmänhet. Hon har helt enkelt fått klä skott för våra problem med formulerandet av vår politik. Så jag vet inte om det är bäst om hon stannar eller går. Men en sak är säker. Det behövs stora personförändringar i partitoppen. Det har stort symbolvärde och signalerar nystart såväl inåt som utåt.