Min senaste krönika kan bäst beskrivas som en upprorskrönika mot maktkoncentrationen till södra Sverige och Stockholm i synnerhet – en återkommande problembeskrivning i texter om Norrland. Det finns mycket att ställa till rätta innan vi kan bygga framtidens Norrland, där vi inte ses som tärande, där infrastrukturen är bra och där människor vill och kan bo kvar, jobba och bygga sina liv. Men det finns nog med texter av långt mer skickliga skribenter än mig som beskriver Norrlands djupgående problematik och på det tusentals sidor av utredningsmaterial. Vad som istället saknas är en diskussion och en vision, svaret på den stora frågan: hur vill vi att framtidens Norrland skall vara? Och finns det ett Norrland bortom råvarukolonin?
Nu har visserligen landsbygdsminister Bucht tillsatt en parlamentarisk kommitté för att utreda landsbygdens framtid. Jag delar dock skepsisen som uttryckts av Norrlandsförbundet, av de elva personer som skall ingå i den kommittén kommer endast en person från Norrland. Att tala om Norrland som landsbygd är visserligen också en allt för platt definition, då landsändans skiftande karaktär från kust till fjäll är allt ifrån Umeå och Östersunds storstadsdoftande stadskärnor till Kirunas vidsträckta glesbygd. Vi har skidorter, bruksorter, samiskt dominerade kulturområden, jordbruk, högteknologiska knutpunkter och massiva industriområden. Alla dessa behövs för att bygga ett stabilt Norrland. Samtidigt kan framtiden inte bara byggas på ett förvaltande av dåtiden – det kräver nya lösningar och innovationer.
Om vi förutsätter att alla områden i det här landet skall vara beboliga, att den gamla devisen om att hela landet skall leva fortfarande är värdig en fortsättning, måste samhällsservicen säkras. För att säkra den måste skatteunderlaget även i kommunerna med bristande befolkningsunderlag stabiliseras och expanderas. En värdig lokal ersättning/beskattning för råvaruuttag och exploatering är ett måste för att ge kommuner och regioner en vettig chans att på egna resurser bygga en framtid. Det kommer aldrig att ske genom knapphändig skatteutjämning från Stockholm.
Med pengar i kassan kommer steg nummer två: infrastrukturen. Nu kommer Norrbotniabanan att börja byggas, om man får tro på regeringen. Det är ett bra första steg men för att Norrland ska kunna utvecklas krävs satsningar på infrastruktur, inte minst i form av starkare telekom och bredband. Varför inte satsa på högteknologiska kontorsjobb i anslutning till Europas sista vildmark? Om Facebook var villiga att sätta upp serverhallar i Luleå, varför kan vi inte bana vägen för liknande satsningar i kommuner som Arvidsjaur och Storuman? Dessutom kvarstår faktum att turismen är Norrlands snabbast expanderande näring. Nu vill nog ingen här uppe att landsändan skall bli någon typ av safariområde där samhället kollapsat och bara lämnat kvar en turiststation men med en livskraftig samhällsservice och infrastruktur kan turism och kultur bli Norrlands framtid. Våra norrländska universitet och högskolor formligen sprutar ut nya kulturella förmågor, där inte minst hip-hop och samisk konst börjar bli allt större.
Norrland är vårt att utveckla, om vi vågar kräva att kolonisationspolitiken upphör. Länge leve Norrland!